Viltvård

Särskilt under senvinter och vår utnyttjas slickstenarna flitigt av klövvilt och hare.Men under hela året finner man färska spår intill saltpålen. Förutom koksalt innehåller saltstenarna s.k. spårämnen, som är värdefulla för viltet. Att saltstenarna är begärliga syns ofta på besöksfrekvensen.

I klövvilttäta områden går det åt cirka 1 sten per 100 hektar. Saltstenarna sätts helst på fastmark i anslutning till bäck, kallkälla eller liknande. Eftersom saltet drar vilt så placeras stenarna gärna i anslutning till annan foderproducerande åtgärd.

Efter det att trädet kapats sågas ett kryss i toppen med motorsåg. I mittpunkten slår man ner en käpp (toppen av senvuxen gran) varefter stammen barkas och stenen läggs på. Vilken höjd du väljer att kapa trädet på är beroende på var i landet du har din jaktmark. I södra Sverige kan du med fördel kapa stammen så stenen nås av de lägre klövvilten som rådjur och vildsvin. I norr kan det vara motiverat att kapa stammen på 1,80-2 m höjd, detta för att renar inte ska kunna slicka direkt på stenen.

Sveaskog ser viltet som en resurs och i många sammanhang finns det skäl att jobba med utfodring av vilt på markerna. Vi ser utfodringen som ett komplement till annat naturligt foder och om det sköts rätt en möjlighet att kunna styra viltet, vilket kan gynna både skogsbruket, jordbruket och viltförvaltningen.

Tänk på:

• att börja utfodra tidigt på hösten innan det har blivit för kallt, detta för att viltet ska hinna vänja sina magar
• att utfodra kontinuerligt. Har ni börjat utfodra måste ni fortsätta hela vintern.
• var ni lägger utfodringsplatserna, så ni kan ta er dit även när snön ligger djup
• att det är förbjudet att lägga utfodringsplatsen på en vändplan eller mötesplats som hindrar timmertransporter eller på allmänna platser i närheten av bebyggelse där lokalbefolkningen kan ta anstöt.
• att inte anlägga utfodringsplatsen i anslutning till en ungskog eller åkermark.Enligt forskningen är betestrycket som hårdast de närmaste 50 metrarna från en foderplats, men påverkan syns ända upp till 200 m från själva foderplatsen.
• att inte överutfodra, oavsett vilken viltart det handlar om.
• att alltid utfodra med naturliga produkter såsom spannmål, potatis m.m.
  Förädlade produkter såsom matrester, bröd etc. hör inte hemma i naturen.
• att utfodring kan leda till ökad reproduktion, vilket innebär högre krav på
  förvaltningen och beskattningen av viltstammarna.
• att som jägare på Sveaskogs marker hjälpa till vid höga skadenivåer på
  jordbruks- och skogsmark genom riktad och ökad avskjutning i problemområden.

Sveaskog vill å viltets vägnar tacka för de insatser många av er jägare har gjort och gör för viltet. Det är en resurs vi ska vårda och värna om på bästa sätt.

På lämpliga marker kan mängden viltfoder ökas genom plantering av salixsticklingar. Sticklingar, cirka 3 dm långa, insamlas före vegetationsperioden. Har man salixområden att föryngringshugga så finns stora mängder sticklingar att hämta. Utplantering ska ske så snart årstiden medger. Helst bör insamlande och plantering ske vid samma tillfälle.

Om så inte kan ske bör sticklingarna förvaras upprättstående, d.v.s. så som de vuxit. Detta för att hormontransporten framledes ska kunna ske normalt. Av samma anledning måste också sticklingar planteras rättvända. Utplantering sker med 1 meters lucka i lämpliga förband, i grupper, längs bäckstråk, utmed vägrenar eller i oregelbundna ridåer i alla slags kantzoner.

På de nedlagda odlingar, som inte skogsplanterats, har salixarter och björk invandrat. En planmässig föryngringshuggning förhindrar att vegetationen växer ur beteshöjd. Med några års mellanrum röjs oregelbundna gator i slyområdet så att betet förnyas via rotskott. Vissa björkbestånd i kanterna lämnas kvar som blivande foderträd åt orrarna. För att få riklig skottbildning undviks huggning under savperioden. Man fäller lämpligen då och då under vintern, så att klövviltet och harar kan beta av de nedfällda kronorna.

För att områdena inte ska bli helt ogenomträngliga på grund av nedfällt ris, måste en del av detta samlas ihop. Detta ris kan med fördel användas till skyddsplatser för harar, s.k. Dalaslån. Lägg upp riset på och runt en sten eller på stubbar från ett nedsågat buskage.  Åtgärden är väl motiverad. Slyskogen erbjuder sällan bra skydd under vinterhalvåret.

Breddad vägren med vide

Skogsråvaran är synnerligen värdefull. Ett viltanpassat skogsbruk kan dock producera ansenliga mängder klövviltfoder utan att virkesproduktionen behöver lida skada.  Det finns marker som inte lämpar sig för skogsproduktion;

Myrodlingar

Särskilt i det norrländska kustlandet och upp efter älvdalarna finns gamla odlingar som är utmärkta att omvandla till viltbetesområden.

Kantzoner

Mot sjöar, älvar, åar, bäckar, åkrar, vägar.

Kraftledningsgator

Denna enorma areal som kraftledningarna tar i anspråk borde och skulle kunna vara ett enda stort ”smörgåsbord” för viltet.

• toppning av tallplantor
• salixplantering
• föryngringshuggning av sälg och vide
• viltåkrar – klöver, havre, vete, raps, jordärtskockor
• svedjebruk
• saltstenar vid vattenhål
• toppa granar, skydd för småvilt

Svåra älgbetningsskador kan inträffa när som helst mellan 0,5-5 meters höjd på ungskogen, men i höjdintervallet 1,5-2 m är problemet störst.

Skjut upp röjningen tills risken för älgskador är lägre, d.v.s. när beståndet är 3-5 m högt. Åtgärden fungerar bäst i täta föryngringar och i kombination med enkelställning och vargröjning i plantskogsstadiet.    

Spara foder i beståndet vid röjning. Spara tidigare betade tallar, aspar, sälgar, rönnar och björkar som inte konkurrerar med huvudstammarna. Genom anpassad högröjning* kan ytterligare foder tillskapas. Dessa åtgärder syftar till att ge älgen annat än huvudstammar att äta på. Tillämpas foderskapande åtgärder över större områden (t.ex. biologiskt avgränsade älgskötselområden) har det sannolikt en stor positiv effekt på viltskadesituationen.

*Högröjning- röjstammarna kapas en bit ovanför det nedersta gröna kvistvarvet. Kapade träd konkurrerar inte med huvudstammarna men ger rikligt med foder när de ”buskar ut sig”

Funktion: 

Övergång mellan skog och någon typ av öppen miljö t.ex. sjöar, åar, bäckar, kärr, åkrar. Målsättningen att skapa en övergång mellan den mörka skogen och en ljusare miljö. Denna övergångszon skapar för många djurarter en fördelaktig kombination av skydd och föda samt förstås en vacker och tilltalande miljö.

Nyskapa:

I många fall saknas tydliga kantzoner genom att barrskogen går ända fram till öppningen. Här är det lämpligt att skapa en kantzon genom att ta bort barrträd för att gynna en naturlig etablering av lämpligare attraktiva foderväxter.

Bevara/förbättra:

Det primära syftet med kantzonen är att bevara eller återskapa en ursprunglig naturlig vegetation om detta är möjligt. Det bör finnas en blandning av olika trädslag med ett stort inslag av löv. För att förstärka foderutbudet kan med fördel salix  planteras i dessa stråk.

Hur bred?

Det beror helt på vilken miljö den gränsar emot. Större öppningar som  sjöar eller åkrar bör förses med en kantzon på minst 10-20 meter. Mot mindre öppningar som vägar kan en 5-10 meters zon skapa stora mervärden.

Anläggning av viltåkrar hör till de äldre och mest vedertagna viltvårdsåtgärderna i vårt land. Viltåkrar anläggs oftast för att ersätta brister i viltets miljö och fodertillgång. En viltåker kan även fungera som förbindelselänk mellan viltintressanta miljöer samt styra vilt från känsliga grödor eller ömtåliga skogsplanteringar.

Välj plats med omsorg

En god regel är att placera viltåkern i anslutning till platser där viltet trivs t.ex.
märgelgravar, stengärdsgårdar, markvägar, ödetomter, vattendrag, viltvatten, skogsbryn och skiftesgränser, ödegårdstomter och inägor. Många jägare utnyttjar möjligheten att så in klöver på de kala ytor som skapas i samband med kalavverkning. Man kan också ta de ytor som blir kala vid nyanläggning eller förbättring av skogsvägar i anspråk.

Arten avgör grödan

Val av gröda är beroende av vilken viltart man riktar sig till och om viltåkern ska ge foder eller skydd. Avgörande är också om viltåkern ska anläggas på traditionell åkermark eller annan lämplig mark samt vilken del av landet viltåkern ska etableras i. Erfarenheten visar att viltåkrar med inslag av flera olika grödor ger många goda effekter. De bidrar också på ett positivt sätt till den biologiska mångfalden.