Under våren har ett flertal artiklar, från skogsnäringen, om förträffligheten med den så kallade ”svenska modellen” publicerats i en mängd olika tidningar.
I Sveaskogs tidning ”Forum” skönmålar journalisten Mats Wigardt det svenska skogsbrukets metoder och skriver att skogsbruket tar lika stor hänsyn till miljön som till produktionen.
Vi kan inte se någon som helst jämställdhet mellan hänsynen till naturen och produktionen av pappersmassa i den ”svenska modellen”. Här är bevisen för att jämställdheten inte existerar:
- Skogsbruket bedrivs idag på nästan hundra procent av skogsmarksarealen. Den formellt skyddade skogsmarksarealen, d v s den areal som är till för djur och växter att få leva av, utgör endast ca 4 % av den totala skogsmarken i vårt land. När forskare och myndigheter påvisar att mer skog måste skyddas hörs ett ramaskri från skogsnäringen: ”inga mer naturreservat behövs i våra skogar”.
- Enligt skogsvårdslagen måste miljöhänsyn tas vid avverkning av skogen. Granskningar som gjorts av vår skogsmyndighet Skogsstyrelsen visar att nästan var tredje avverkning inte når upp till de minimikrav som lagen ställer på lämnad hänsyn i skogen. Med andra ord – skogsbruket bryter mot lagen! Än mindre lever dessa hänsyn upp till de krav som ställs enligt miljöcertifieringssystemen som är hårdare än lagkraven.
- Den svenska rödlistan för hotade och missgynnade djur och växter i skogen uppgår till omkring 2000 arter. Ändock är bara omkring hälften av de i skogen förekommande arterna granskade och bedömda. Hade naturvårdsforskningen haft någorlunda jämställda resurser med skogsproduktionsforskningen skulle bättre kunskap om våra skogslevande arter troligen visa att än fler arter tar plats på vår rödlista.
- Allemansrätten säger att man får vistas i skogen var man vill så länge man inte bryter kvistar, plockar fridlysta blommor och förstör naturen. Plötsligt en dag är skogen som allemansrätten talar om ett kalhygge.
Wigardt beskriver ett idealiskt skogsbruk som inte alls finns, åtminstone inte i den ”svenska modellen”. En reprentant för ryska WWF sa i samband med svenska skogsbolag trampande in i de ryska urskogarna; ”Gud, bevare oss för svenskt skogsbruk!”
Så rätt han hade – Sverige har lyckats avverka betydligt mer av den boreala naturskogen än vad som har skett någon annanstans i världen. I media hör vi t ex talas om skövlingen av regnskogarna men av Amazonas ursprungliga skogar finns faktiskt hälften kvar, medan våra egna svenska ursprungliga skogar bara utgör några få procent.
Nämnde Wigardt påstår att de skogar som växer upp efter avverkning kommer att hålla höga naturvärden som har varierande inslag av olika lövträd och att det inte längre finns några milsvida hyggen. Ett helt absurt påstående, karln har då inte varit ute och sett verkligheten.
Har han sett virkesåkrarna med endast gran eller tall, de många bäckar och vattendrag som blivit förstörda, alla våtmarker som dikats, oljeläckagen som syns i maskinernas spår och för att inte tala om utraderade markekosystemen på grund av all onödig skogsgödsling?
Tänk om vi hade bedrivit ett långsiktigt hållbart skogsbruk, utan att våldta skogsekosystemet, då hade Wigardt kunnat skriva sin debattartikel på god grund. Men så är inte fallet idag. Sverige är ett av världens rikaste länder men samtidigt ett av världens sämsta länder på att skydda sin egen biologiska mångfald och våra unika naturskogar. Än värre är att propagandan om den ”svenska modellen” och dess förträfflighet, som skogsnäringen översköljer media, politiker och allmänhet med, faktiskt inte har några som helst bevis på att den är ekologiskt uthållig och att de trädplantage som skapas skulle ha en tillnärmelsevis likartad biologi som den ursprungliga naturskogen har. Med andra ord har lögnen blivit en dygd för att uppnå sina egna syften d v s fortsätta vinstmaximera genom att avverka vårt gemensamma naturarv på bekostnad av djur, växter och även morgondagens generationer av människor.
Janolof Hermansson
Sebastian Kirppu
Sveaskog svarar:
Artikeln i Forum Sveaskog nr 3/09 om den svenska modellen och debattinlägget från Hermansson & Kirppu har helt olika utgångspunkter.
Den svenska modellen ger möjligheter att integrera naturvård och naturhänsyn i skogsbruket. Artikeln handlar om att detta skett på ett nytt sätt under de senaste 20 åren. Debattartikelns karaktäristik av det svenska skogsbruket tar däremot sin utgångspunkt i den homogena, ensartade skog som blev resultatet av skogsbruket dessförinnan, från 1950-talet och framåt.
Hermansson & Kirppu menar att ingenting skett sedan dess. Vi menar att mycket har förändrats. För Sveaskogs del avsätts numera 20 procent av den produktiva arealen för naturvård och naturhänsyn – en hög siffra med internationella mått. Och att dagens naturhänsyn på längre sikt kommer att leda till högre naturvärden i den skötta skogen är uppenbart. Om 100 år kommer vi att se effekterna av att i genomsnitt 36 träd per hektar lämnas vid dagens avverkningar på Sveaskogs marker.
Naturvårdsdebatten om skogen leds ofta in på en sifferexercis som söker bevisa det ena eller det andra. I grunden handlar det kanske ändå om olika syn på skogen och dess nyttjande, på människans roll i ekosystemet och på betydelsen av en hållbar utveckling som bidrar till välfärd baserad på såväl ekonomiska som sociala och miljömässiga värden. På Sveaskog är vi övertygade om att det går att kombinera dessa värden.
Olof Johansson
Miljöchef, Sveaskog