Marlene Lidén, miljö- och kvalitetsledare på Sveaskog, har i en avhandling påvisat en långsam aktivering av fotosyntesen hos vissa fuktighetskrävande lavar. Genom att bevara skogsmiljöer med hög luftfuktighet kan vi rädda långsamväxande lavar.
Marlene Lidén disputerade vid SLU i Umeå den 6 november. I sin avhandling har hon utvärderat olika strategier för att effektivisera restaureringen av hotade lavar i fragmenterade skogslandskap. Hennes upptäckt kan delvis förklara de utbredningsmönster som finns hos vissa lavar och visar på vikten av att bevara fuktiga skogsmiljöer.
Grattis, Marlene! Vad har du skrivit om?
- Vi har visat att det hos flera fuktighetskrävande lavar finns kraftiga fördröjningar i aktiveringen av fotosyntesen när laven återfuktas efter en torr period, något man inte vetat tidigare. Hos arterna Långskägg och Broktagel nås full aktivitet först 24 timmar efter att laven återfuktats. Med ett modellverktyg som vi skapat kan man se att långsam aktivering i ogynnsamma skogsmiljöer kan kontrollera lavarnas tillväxtkapacitet på ett ytterst dramatiskt sätt.
Vad innebär det?
- Både närhet till vattendrag och förekomst av forsande vatten var av avgörande betydelse för de studerade lavarna. Upptäckten kan bidra till att förklara de utbredningsmönster vi ser hos fuktighetskrävande lavar.
Varför har du valt att skriva om just det?
- Många trädlevande lavar är hotade i dagens skogslandskap. På grund av dålig spridningsförmåga och grobarhet kan lavarna inte nå de områden som avsätts för naturvård.
Vad kan man göra för att bevara dessa arter?
- Det är viktigt att vi i Sverige bevarar skogsmiljöer med riktigt hög luftfuktighet, vid forsar och i branta bäckraviner exempelvis. Dessa miljöer fungerar mycket bra för de arter som annars har centrum av sitt utbredningsområde i Norge. Då det bara finns små spillror av äldre skog kvar där är det viktigt att de svenska markägarna tar ett stort ansvar!
Du har även tittat på möjligheten att odla lavar…
- Många hotade lavar är dåliga både på att sprida sig och fästa på nya träd. I avhandlingen undersöker jag därför även möjligheten att odla och transplantera ut hotade lavar. På så sätt kan man via aktiva insatser hjälpa de hotade lavarna att etablera sig i rätt livsmiljö.
Hur gör man det i praktiken?
- För att få ut mesta möjliga när man tar material från hotade arter, så har vi visat att man kan transplantera riktigt små fragment utan att överlevnaden blir sämre. För arter som har vegetativa sporer, så kallade "isidier", kan man öka groningsprocenten cirka 40 gånger genom att behandla kvistytan med gelésubstansen Ac-Di-Sol. Ett relativt högt pH i barken kan också vara viktigt, liksom att välja stabila kvistar eftersom det kan ta 40 år innan den nya laven kan reproducera sig vidare.
Innebär det att man kan plantera ut lavar var som helst?
- För att öka möjligheterna att skapa långsiktigt livskraftiga populationer, så är det av avgörande betydelse att alla typer av restaureringsinsatser koncentreras till skogsmiljöer och växtplatser som är optimala för arten i fråga.