Myskmadra Galium odoratum
Myskmadra blommar i maj-juni, med små vita trattlika blommor. Den är ganska sällsynt och växer på mullrik jord i lundar och örtrika barrskogar. När växten torkar svartnar den och avger då en stark doft av kumarin.
Skogsfru Epipogium aphyllum
Skogsfrun är en liten gulvit orkidé som saknar klorofyll och lever i symbios med svampar. Blommorna är stora och vaniljdoftande. Skogsfrun har fått sitt namn inte enbart på grund av växtplatsen, som är kalkrik och skuggig skog med fuktig mylla, utan också för sitt plötsliga, överraskande uppträdande i en trakt där man förut inte sett den. Arten finns från Skåne till Lule lappmark men de kända lokalerna är få. Skogsfrun är mycket känslig för uttorkning och har svårt att överleva en avverkning.
Guckusko Cypripedium calceolus
Med sin stora, säregna blomma liknar guckuskon ingenting annat i svensk flora. Orkidén pollineras av små bin som kryper ner i den toffelformade läppen lockade av blommans doft. Någon nektar finns dock inte och när biet upptäcker detta försöker det krypa upp ur den hala blomläppen. Det visar sig vara omöjligt och enda vägen ut är den trånga passage som finns i läppens bakre del, bakom ståndarna. Då biet kryper ut blir det samtidigt inklätt med pollen.
Guckuskon växer i fuktiga örtrika och översilade skogar på kalkrik mark. I ekoparken förekommer den sällsynt i den så kallade Latorpsdelen.
Violgubbe Gomphus clavatus
Violgubbe är en trattlik lila till grågul svamp som kan hittas i häxringar. Den växer på marken i mossrik, gärna bergig gammal barrskog på kalkrik mark. Arten är känslig för skogsskötselåtgärder som gör att mosstäcket skadas eller försvinner. Violgubben är funnen på omkring 120 lokaler inom ett sammanhängande område i Uppland, Västmanland, Närke och angränsande delar av Dalarna. Utanför detta finns dock bara ströfynd och den klassas som starkt hotad av Artdatabanken.
Idegran Taxus Baccata
Idegran är ett barrträd som växer långsamt men mycket länge. De äldsta sägs vara långt över 1000 år. Hela trädet och dess orangea frukter är giftiga. Trots att idegranen är fridlyst i Sverige fortsätter den att minska. Inom skogsbruket har man tidigare, åtminstone i vissa delar av Sverige, betraktat idegranen som ogräs och huggit bort den. Dessutom har idegranen skattats mycket hårt till kransbindning, på grund av sina mjuka barr och de magiska krafter den har ansetts äga