Hur många kilometer har min jakthund sprungit under en jaktdag? Hur har söket sett ut? Var befinner sig min jaktkompis då skallet inte avslöjar dess position?
Ja, dessa frågor har dykt upp i mitt huvud under och efter åtskilliga jaktdagar genom åren. Med dagens GPS-teknik kan vi få reda på allt detta, och lite till.
Ska detta vara nödvändigt, kan säkert någon tycka. För min egen del införskaffades utrustningen framförallt för att kunna få reda på vad som hänt min hund vid ett eventuellt försvinnande. Har den blivit påkörd? Har den gått ner sig i någon isvak? Har vargen tagit den? Sanningen kan i vissa fall vara bättre än att inte veta. När det gäller vad som hänt den fyrbenta jaktkompisen är det definitivt så.
Men vad mycket mer vi lär oss via den nya tekniken! Att en jakthund oavsett ras eller jaktmetod springer mycket, det har vi förstått. Att en så liten hund som exempelvis en borderterrier under några såtar i Sörmland lägger 30-40 km under sina tassar, det vet vi nu. Som jägare och den som hållit i GPS-mottagaren får vi samtidigt informationen om hur långt vi själva gått. Nyttiga metrar för en alltför stillasittande kropp, men ack så mycket mindre än vad hunden tillryggalagt.
Kan då tekniken hanteras fel? Ja, möjligheten finns! Framförallt har vi alla chanser att förstöra hundens normala beteende att söka upp husse eller matte efter sin jakt. Om vi själva söker upp hunden genom pejlen i tid och otid, kan det normala beteendet hos hunden snart vara som bortspolat. Dessutom skulle jag vilja påstå att det finns en stor risk att monitorn drar till sig ögonen mer än verkligheten. Det är helt enkelt så intressant att se hur kartbilden fylls med linjer över hundens rörelser och var riktningen är ställd att drevdjuret har alla chanser att smita förbi då blicken är ”felfokuserad”. Ingen stor skada skedd med andra ord…
Jimmy Pettersson