Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, har lanserat en rapport om den svenska skogsbruksmodellen där bland andra Sveaskog omnämns. Rapporten som spridits till distributörer och konsumenter av svenska skogsprodukter i Europa är hårt vinklad och innehåller flera felaktigheter. Med rapporten har SNF valt att sprida en vrångbild av vad som i praktiken är en positiv utveckling av naturvården på Sveaskogs marker.
Grundprincipen för det som kallas den svenska skogsbruksmodellen är att naturvård och produktion kombineras i olika skalor över hela skogslandskapet. Naturvårdsinsatserna varierar från generell hänsyn vid avverkningar till skydd av större skogsområden. För Sveaskogs del har vi under de senaste tio åren avsatt stora arealer som naturvårdsskogar och vi har beslutat om 36 ekoparker, dvs stora skogslandskap där naturvårdsintressen sätts främst med syfte att sprida biologisk mångfald till omgivande skogslandskap. Totalt använder vi 20 procent av Sveaskogs produktiva skogsmark, nedan gränsen för fjällnära skog, som
naturvårdsareal. Också inom skogsbruket i övrigt har betydande arealer naturvårdsskogar avsatts under denna period samtidigt som kantzoner, hänsynsytor, trädgrupper, evighetsträd och högstubbar lämnas i samband med avverkningar för att gynna biologisk mångfald.
Av allt detta som för oss är den svenska modellen syns inte mycket i rapporten. Istället beskrivs det svenska skogsbruket som karaktäriserat av bland annat stora kala hyggen, plantager och användning av pesticider (bekämpningsmedel). För de kunder i Europa man försöker påverka låter detta naturligtvis avskräckande, men hur ser det ut i verkligheten?
Naturhänsyn på hyggen
Sveaskogs hyggen är inte kala, vi lämnar kvar i genomsnitt nio procent av träden vid avverkning. Självklart finns ytor som blir mer eller mindre kala, men rapportens urval av bilder och perspektiv ger en skev bild av verkligheten. Ett exempel är de två fotografier i rapporten som visar samma gigantiska hygge på Sörberget, nordväst om byn Nautijaur i Norrbotten. Rapportens läsare får intrycket att hygget är skapat av skogsbruket. I själva verket fälldes träden 1991 av en tromb som ”avverkade” cirka 40 000 kubikmeter i området.
Ett skogsbruk utan plantager
SNF:s resonemang om plantager leder tanken till helt andra former av skogsbruk än det som bedrivs på svensk skogsmark. Svenska FSC – en organisation för certifiering av ansvarsfullt skogsbruk med representation av miljöorganisationer, fackförbund, rennäring, skogsbolag och tillverkare av trä- och pappersprodukter – har gemensamt konstaterat att plantagebegreppet i Sverige endast är tillämpligt vid beskogning av tidigare åkermarker.Alltså en försvinnande liten del av den svenska skogen.
Kemiska bekämpningsmedel fasas ut
I svenskt skogsbruk används kemiska bekämpningsmedel för att skydda gran- och tallplantor mot angrepp av snytbagge. Behandlingen sker främst i plantskolor innan plantorna levereras för plantering i skogen. Användningen av bekämpningsmedel i skogsbruket är idag mindre än tre procent av den volym som används av svenska hushåll. Sveaskog och Svenska Skogsplantor har investerat i utvecklingen av ett mekaniskt snytbaggeskydd som är både effektivt och miljövänligt och som ersätter användningen av kemiska bekämpningsmedel.
Denna teknik inför vi nu i produktion i stor skala. Att i detta läge beskriva det skogsbruk Sveaskog bedriver som karaktäriserat av pesticidanvändning är anmärkningsvärt.
Naturvård i olika skalor på Sveaskogs marker
I sin kritik mot Sveaskogs skogsbruk lyfter SNF fram fyra skogsbestånd i Älvdalen, varav två är avverkade och två planeras för avverkning. Älvdalen ligger i nordvästra Dalarna och skogslandskapet där utmärker sig genom en rik förekomst av rödlistade svampar och lavar. Sveaskog genomförde 2002 ett särskilt landskapsprojekt i nordvästra Dalarna med naturvärdesinventering på all skog över 100 år samt i alla fjällskogar. Syftet med inventeringen har varit att kartlägga och fånga upp landskapets viktigaste naturvärden.
Baserat på kunskap från den inventeringen har vi undantagit närmare 20 000 hektar skog från skogsbruk i form av ekoparker och naturvårdsskogar. I de skogar vi använder för produktion lämnar vi också en större andel naturhänsyn som kantzoner, hänsynsytor och trädgrupper. Totalt avsätter Sveaskog i nordvästra Dalarna cirka 30 procent av den produktiva skogsmarken till naturvård. Med dessa avsättningar, som dessutom kompletteras med flera stora naturreservat ovan gränsen för fjällnära skog, är förutsättningarna för att bevara den biologiska mångfalden mycket goda.
Den storskaliga ansatsen i nordvästra Dalarna syftar till att skydda biologiskt värdefulla naturskogar med stora förutsättningar att även på lång sikt bevara och gynna skogens hotade arter. I Dalaskogarna finns även fynd av rödlistade arter i mer produktionsinriktade och skötta skogar där inslaget av naturvärdesträd och död ved är relativt lågt. Här tar vi funktionell hänsyn till de rödlistade arterna främst genom en förstärkt naturhänsyn vid avverkning. Ibland leder fynden till nya avsättningar av naturvårdsskogar.
Sveaskogs naturvårdssatsning i nordvästra Dalarna är unik på landskapsnivå med ovanligt stora arealer skog avsatta för att gynna bland annat rödlistade arter. Vi bedömer att naturhänsynen vid avverkning tillsammans med avsättningen av naturvårdsskogar är stor nog för att bevara landskapets naturvärden. Att det idag finns rödlistade arter spridda i både naturvårdsskogar och produktionsskogar är inte ett problem utan närmast att betrakta som en framtida målbild för övriga skogslandskap.
Positiva trender
Den svenska skogsbruksmodellen har tillämpats i snart 20 år och är under ständig utveckling. Ur ett ekologiskt perspektiv är det en kort tid. Ändå finns positiva signaler om att modellen fungerar. Precis som SNF skriver i sin rapport är död ved, gammal skog, lövträdsdominerad skog och grova träd viktiga för biologisk mångfald. Faktum är att alla dessa sedan början av 1990-talet har ökat i omfattning på den produktiva skogsmarksarealen – även utanför naturreservat och andra formellt skyddade områden (Källa Skogsdata 2010, SLU, Sveriges officiella statistik).
Även på artnivå börjar vi kunna läsa av positiva trender. Flera arter av svenska hackspettar visar en positiv utveckling liksom flertalet brandberoende vedinsekter. Det senare är en följd av kraven på återskapande av naturlig dynamik genom naturvårdande bränning i det FSC®-certifierade skogsbruket.
SNF väljer att bortse från tidens betydelse i naturvårdsarbetet, både bakåt och framåt. Rapportens historiska beskrivning är bitvis hisnande undermålig. Man får bilden av urskogar i hela landet som försvann genom modernt skogsbruk under det senaste halvseklet. Att en stor del av den svenska skogen tidigt var hårt exploaterad genom dimensionsavverkningar nämns inte. Inte heller att det i stora delar av landet handlar om flera generationer av anlagd skog före dagens. När rapporten talar om de stora lövskogarnas försvinnande görs ingen koppling till det tusenåriga bondelandskap med sina lövrika ängar och hagar som till stor del försvann genom jordbrukets rationaliseringar under 1900-talet. Men allt detta måste vi också beakta när vi försöker skapa förutsättningar för att bevara dagens biologiska mångfald.
Då det gäller framtiden sägs det i rapporten att generell hänsyn vid avverkning aldrig kan ersätta naturvärden i den skog som avverkas. Det är självklart. Men generell hänsyn i form av kantzoner, hänsynsytor kvarlämnade träd etc är en viktig investering i naturvärden i de skogar som växer upp och ett helt nödvändigt komplement till avsatta områden. Sveaskogs ambitionsnivå för generell naturhänsyn innebär att det på många platser i landet kommer att finnas fler gamla träd i de framtida skogarna än det gör idag. Den ekologiska effekten av
denna naturhänsyn är underskattad.
När det gäller den vitryggiga hackspetten är det förståeligt att SNF väljer att lyfta fram en negativ bild. Det är ett faktum att arten står på randen till utrotning. Men det är ändå beklagansvärt att SNF inte samtidigt berättar om de storskaliga insatser som pågår för att skapa lövskogar för vitryggens skull, bland annat på Sveaskogs marker – och i samarbete med SNF! Sveaskog har avsatt 175 000 hektar ekoparker och cirka 300 000 hektar naturvårdskogar och många av dessa sköts för att utveckla framtida lövskogsmiljöer där många hotade lövskogsarter inklusive vitryggen kan trivas. Även Bergvik Skog AB gör en omfattande satsning på vitryggsområden som sköts för att ge arten möjlighet till återkolonisation. Nu behövs tid för att detta ska få effekt. Tid för att de lövträd som vitryggen behöver ska växa till sig och även börja generera död lövved. De senaste årens naturvårdsarbete inom Sveaskog har med säkerhet ökat möjligheten för vitryggen att återkolonisera landet – inte tvärtom. Att prognosen för vitryggen är ljusare för framtiden visas av att arten i Finland, med ett skogsbruk som brukar beskrivas som mer intensivt än det svenska, haft en mycket positiv utveckling de senaste tio åren.
En mer nyanserad bild
Den svenska skogsbruksmodellen har flera fördelar, särskilt principen att utveckla natur- och upplevelsevärden över hela skogsmarksarealen istället för att dela in skogsmarken i renodlade produktions- respektive naturvårdsområden. En annan av modellens förtjänster är att den rymmer ett ansvarstagande från skogsägarna – i skogsbruket görs betydande naturvårdsinsatser som samhället aldrig skulle ha råd att bekosta.
Men även om modellen och dess ingående delar är bra finns förbättringar att göra.
Framförallt gäller det kvaliteten på förverkligandet av olika åtaganden – även för Sveaskog. Vi har av misstag avverkat både naturvärdesträd och nyckelbiotoper och ibland är körskadorna större än vad som kan anses ofrånkomligt i ett rationellt skogsbruk. Dessa misstag beklagar vi.
För att få en mer komplett helhetsbild av Sveaskogs naturvårdsarbete måste man väga in avsättningen av naturvårdsskogar och ekoparker samt den naturvårdande skötsel som bedrivs för att bevara/skapa naturvärden. Ett arbete vi utvecklat i dialog och samarbete med forskare, WWF, myndigheter och lokala företrädare för SNF. Vi möter ofta en mycket stor respekt för vårt arbete och vi har ett kreativt samarbete med flera av SNF:s lokala kretsar där vi ger varandra kunskaper och erfarenheter kring praktiska naturvårdsfrågor. Att Sveaskog har en uppmärksammad och uppskattad satsning på ekoparker och naturvårdsskogar är inget försvar för misstag i enskilda fall, men bör ändå vägas in i ett rättvist betyg kring Sveaskogs ansvarstagande och hållbarheten i vårt skogsbruk.
Vi är övertygade om att kritiken från SNF mot enskilda avverkningar kommer att fortsätta. Ibland tycker vi att SNF har rätt och ibland har de fel, men i de flesta fall är det inte svart eller vitt utan vi har olika perspektiv på gränsdragningar i naturen. Vi hoppas att SNF ska utveckla ett arbetssätt som innebär att de, istället för att producera ensidiga vrångbilder, väger in alla de positiva insatser som görs av Sveaskog innan slutbetyget sätts.
Stefan Bleckert, naturvårdschef
Olof Johansson, chef Miljö och hållbar utveckling
Herman Sundqvist, skogschef