Debattartikel: Ingen tjänar på konstant oenighet

Debatten kring skogen har kommit att motverka det fria åsiktsutbytets syfte – att man tar del av varandras erfarenheter och argument.  Ju mer skogen debatteras, desto djupare verkar klyftan bli. Det finns anledning att vara orolig över detta.

Carl-Axel Fall, ledarskribent i Svensk Natur, unnar sig en pampig inledning i juninumret: ”Det finns nästan ingen skog i Sverige.” I andra sammanhang hade den meningen varit obegriplig – men för Naturskyddsföreningens lobbyister är den lika naturlig som formuleringen Gud skapade världen på sju dagar är för den bokstavstrogna.

Skogsdebatten har gått från att vara ett någorlunda inspirerat åsiktutbyte till ett återkommande gräl där inledning, mellanakt och utfall följer ett lika dystert som välkänt mönster. Det finns en bortre parentes för det meningsfulla i den typen av diskussion – ja, i denna typ av aktivitet överhuvudtaget.

Med Miljömålsberedningens uppdrag kom ett ljus i mörkret. Sveaskog hade hoppats och trott att den analys av några centrala skogspolitiska frågeställningar som beredningen påtagit sig under ett års tid, skulle kunna leda till en slags borgfred och kanske en samsyn i sak på sina håll.

Nu verkar det inte så. Vad värre är – såväl politiker, miljörörelse som skogsnäring trampar nu varandra på hälarna för att ge luft åt kritiken. Det blev antingen för mycket, eller för litet, eller för sent – eller kanske inget alls.

Beredningen hade förutsättningar att bli ett bra exempel på när svensk demokrati fungerar som bäst. God insyn, möjlighet till påverkan och med många experter knutna till beredningens arbete. Tjänstemännens arbete lämnades slutligen i händerna på folkvalda representanter som fick bestämma hur formuleringarna slutligen föll: gott så - då kan ansvar utkrävas vid nästa val.

Men istället för att bidra till samsyn verkar beredningen snarast ha spätt på oenigheten. Någon välförankrad väg framåt har man inte kunnat ta fram. Inte heller har man kunnat enas om beskrivningen av nuläget. Är den svenska skogsbruksmodellen med naturvård i olika skalor framgångsrik när tidsperspektivet beaktas? Uppfyller Sverige åtagandet i Nagoya-överenskommelsen?

Ingen tjänar på konstant oenighet och vi bör ha miljömålsberedningens misslyckande i färskt minne när det viktiga arbetet med att ta fram ett nationellt skogsprogram ska genomföras.

Då vill det till att alla parter är beredda att komma tillbaka till dialogen om vårt lands viktigaste naturresurs. De möjligheter att påverka som miljörörelsen haft genom FSC® och Skogsstyrelsens miljödialogprojekt har man hoppat av. Man har ställt sig vid sidan av.

Men – om vi ska kunna lämna det moras som den svenska skogsdebatten för tillfället utgör så måste dialogen återupprättas. Och ett bättre och viktigare tillfälle än arbetet med ett nationellt skogsprogram finns inte.

Herman Sundqvist, skogschef Sveaskog

För mer information