I ekoparken finns många kulturminnen bevarade, såsom ödetorp, stugor och odlingsminnen, kvarnar, klevar (branta stigar i bergsklyftor), kalkgrottor, skogsjärnvägen med sin linbana, flottleden, och rester från kolning och kvarndrift. Unika miljöer för nutidens besökare att se, uppleva och begrunda.
Ända sedan järnåldern har människor levt på Halle- och Hunneberg. I dag speglas bergs- och slättfolkens möda, tack vare en mängd kulturminnen.
För omkring 10 000 år sedan var västra Västergötland och Vänern en havsvik. Halle-Hunnebergs kanter stack då upp som atollöar ur havet. Ett par tusen år senare låg Stor-Vänern några meter över havsytan och dess vatten gick cirka 20 meter upp på Halle-Hunnebergs nuvarande sluttningar.
Brons- och järnåldersrösen vittnar om en tidig befolkning. Under 400-talet hade befolkningen vuxit sig relativt stor och de kilometerlånga borgmurarna på Halleberg härstammar från denna tid. Fornborgen är Skandinaviens största och byggdes som skydd i en intensiv folkvandringstid. Den fick stor betydelse under 1400–1600-talen vid danskarnas ihärdiga härjningar.
De dramatiska bergen lockade till myter och sägner. När den nordiska gudatron växte fram var det naturligt för människorna i Tunhemsbygden att förlägga gudarnas boningar till Halle- och Hunneberg.
1351 förklarade Magnus Eriksson bergen för konungspark – eller kronopark som de är än idag. Gustav Vasa gjorde bergen till Konungens djurgård 1539, ett levande skafferi för kött till det kungliga hovet.
