Denna sida använder cookies

Cookies behövs för att sidan ska fungera på ett bra sätt. Cookies optimerar sidans funktionalitet, anpassar sidan efter besökarens val och intressen, cookies används för analys av hur besökare använder sidan, för statistik och för marknadsföring anpassad efter dina intressen.

Sveaskog kan komma att dela informationen med tredjepartsannonsörer. 

För att läsa mer om hur cookies används eller hur man stänger av cookies klicka här.

Genom att klicka på rutan Godkänn och fortsätt accepterar du användandet av cookies.

Kultur

Kultur

Även om skogen i Ekopark Karhuvaara har stått nästan orörd och fri från skogsbruk, vägar och fast bebyggelse, har området många fina kulturminnen.

Myrslåtter förr och nu

I generationer gav myrslåttern på Heikkamavuoma rikligt med vinterfoder för hästar och kor. Fräken, vass och vattenklöver slogs med lie, räfsades och torkades på hässjor. Sen lades det in i timrade lador på myren. Ett slitsamt arbete som engagerade många i veckor. Det var bra näring i slåtterhöet och för att öka skördarna dämdes myren. Dammängen reglerades noga.

Myrslåttern i området var ett viktigt inslag i djurhållningen ända fram till 50-talet. Sjösystemet Vuoskonjänkke i ekoparkens sydvästra del reglerades för myrslåtter. Ibland var myrarna även betesmarker och för att få bättre beten kunde markerna eldas.

Samiska kulturminnen

Gamla barktäkter syns på flera ställen i ekoparken och visas som blottad ved på tallstammen, i brösthöjd eller lägre.

I äldre samisk matkultur var rostad eller torkad innerbark vanlig. Barken användes i bröd, soppor och för andra ändamål. Barktäkterna kan vara flera hundra år gamla och kan dateras genom borrprov i trädet.

Markerna i Karhuvaara har sedan lång tid tillbaka använts som renbetesland av Girjas sameby, som än idag har många renar på vinterbeten här.