Denna sida använder cookies

Cookies behövs för att sidan ska fungera på ett bra sätt. Cookies optimerar sidans funktionalitet, anpassar sidan efter besökarens val och intressen, cookies används för analys av hur besökare använder sidan, för statistik och för marknadsföring anpassad efter dina intressen.

Sveaskog kan komma att dela informationen med tredjepartsannonsörer. 

För att läsa mer om hur cookies används eller hur man stänger av cookies klicka här.

Genom att klicka på rutan Godkänn och fortsätt accepterar du användandet av cookies.

Flora och fauna

Flora och fauna

Övergången från barrskogshögland till lövskogar och jordbrukslandskap ger en ovanlig rikedom av arter och naturmiljöer i Kilsbergen. Dessutom finns en relativt hög andel äldre skog trots områdets långa brukningshistoria. Dessa faktorer tillsammans med speciella geologiska förhållanden medverkar till att Kilsbergsförkastningen klassas som riksintressant för naturvård. 

Tallnaturskog längs branter

Tallnaturskogen i ekoparken står framför allt längs branter och på karga krön. Här finns gott om 120-180-åriga gammeltallar med grov bark och vridna grenar. Ett fåtal bär spår av skogsbränder men på grund av den intensiva brukningshistoriken är tallar med brandljud ovanliga i Kilsbergen.

Rika och fattiga granskogar

Ekopark Kilsbergen har med syd- och mellansvenska mått en ovanligt hög andel grannaturskog. Ofta finns den i dalgångar och på branta sluttningar där klimatet är skuggigt och fuktigt. En del av skogen står på översilad, kalkpåverkad och bördig mark. Där blir granarna grova och vegetationen frodig, med gott om fallna döda träd och lövträd. Artrikedomen är stor med bland annat den väldoftande myskmåran och de hotade svamparna violgubbe och gränsticka. Där jordmånen är tunnare blir granskogen genast mer gles och långsamväxande. Korta granar med smalt sluttande toppar växer långsamma millimeter mellan åren. Typiska arter är garnlaven som klänger i grenarna och den tretåiga hackspetten som hackar sina ringar kring stammarna.

Gammelskog i sprickdalar

Några av de mest storslagna miljöerna i ekoparken är Trolldalarna med sina tre sprickdalar. De bildades när inlandsisen smälte och smältvatten blandat med sten och grus forsade fram i sprickor och slipade ned bergssidorna. I de otillgängliga dalarna har skogen stått orörd i många år. Gammal granskog växer i de branta sluttningarna och på krönen står tallar som är flera hundra år gamla. Mossan växer tät över fallna granar och den trolska naturen påminner om alla de övernaturliga väsen som finns kring Kilsbergen enligt berättelserna.

Gott om lövträd

Lövskog har blivit en bristvara i hela Sverige - många av lövskogens arter minskar och riskerar till och med att försvinna på sikt. I Ekopark Kilsbergen är vart fjärde träd ett lövträd vilket är en hög andel jämfört med andra skogsområden i regionen. I Kilsbergen finns därför många lövskogsberoende arter, som till exempel hasselmus, lunglav, gelélavar och mindre hackspett. Dock är drygt hälften av lövträden i ekoparken under 30 år och det råder alltså fortfarande brist på gamla lövskogar. Sveaskog kommer att jobba intensivt för att bevara och nyskapa lövskog i ekoparken.

Jakt

Inom ekoparken är det särskilt viktigt med en ansvarsfull reglering av viltstammarna både ur miljö- och produktionssynpunkt för att även fortsättningsvis kunna få fram tall och lövträd som får växa sig stora. Jakten inom Ekopark Kilsbergen arrenderas av lokala jaktlag.

Skogsbäckar och tjärnar

Ekoparken är rik på små rännilar, skogsbäckar och tjärnar. De stora höjdskillnaderna gör att många vattendrag har starkt forsande lopp i dalar och förkastningsbranter. Flera riktiga vattenfall kastar sig utför klipphällarna och i den fuktiga miljön omkring dem trivs många sällsynta mossor och lavar.

Myrar och sumpskogar

Omkring sex procent av Ekopark Kilsbergen utgörs av våtmarker men här finns få öppna myrvidder. Istället breder en mosaik av små myrar och sumpskogar ut sig i landskapets svackor. Myrarna är i stort sett opåverkade av dikning medan nästan samtliga bördiga gransumpskogsmiljöer har dikats. Flera av tallmyrarna i ekoparken har en påtaglig naturskogsstruktur. Myrar och sumpskogar hyser många sällsynta och vackra arter, såsom dunmossa, granspira och den storslagna orkidén guckusko

Tydligt präglat av inlandsisen

På få ställen i Sverige är högsta kustlinjen så tydlig och lång som här. Vidsträckta klapperstensfält påminner om den tid när havets vågor slog mot land och spolade bort allt löst jordmaterial. Strax ovanför högsta kustlinjen finns branta rullstensåsar som bildats när inlandsisen smälte och isälvar avsatte sten, grus och sand. I zonen kring högsta kustlinjen finns flera intressanta havsstrandsarter, exempelvis idegran och jättelav, som har blivit kvar trots att havet drog sig tillbaka för tusentals år sedan.

Några vanliga arter i ekoparken

Visste du att...

  • Bävern har en gammal historia i Kilsbergen. Det var en av de platser där bävrar från Norge återintroducerades på 1920-talet efter att den 50 år tidigare blivit utrotad i Sverige. Numera är bävern vanlig över hela landet.
  • Hasselmusen tillhör familjen sovmöss och tillbringar vintern i dvala. De som finns i Ekopark Kilsbergen är några av världens nordligaste hasselmöss.