Denna sida använder cookies

Cookies behövs för att sidan ska fungera på ett bra sätt. Cookies optimerar sidans funktionalitet, anpassar sidan efter besökarens val och intressen, cookies används för analys av hur besökare använder sidan, för statistik och för marknadsföring anpassad efter dina intressen.

Sveaskog kan komma att dela informationen med tredjepartsannonsörer. 

För att läsa mer om hur cookies används eller hur man stänger av cookies klicka här.

Genom att klicka på rutan Godkänn och fortsätt accepterar du användandet av cookies.

Flora, fauna och geologi

Flora, fauna och geologi

Ekopark Tranuberget är sällsynt rik på hotade och märkliga djur, växter och svampar. Den stora mångfalden beror framför allt på områdets stora mängder av död ved, gamla träd, återkommande skogsbränder och stråk av rikare berggrund. 

Gammelskogens arter

Ekoparken är en fristad för gammelskogens flyktingar. För inte så länge sedan täckte urskogen stora delar av Sverige. Numera finns det bara små spillror av den gamla skogen kvar, och där trängs alla de djur, växter och svampar som förr var vanliga, exempelvis dofttickan.

I Ekopark Tranuberget finns 500-åriga tallar där kungsörnen kan bygga bo, och mängder av fallna träd där svampar som lappticka, urskogsporing och tallstocksticka kan växa. Gamla fallna tallar är ovanligt, eftersom mycket av den döda veden har tagits tillvara av människor. Tack vare de många skogsbränderna och områdets ganska svårframkomliga och avlägsna natur har många gamla furor blivit liggande. Det är en av de saker som gör ekoparken så speciell och värdefull.

Blommande skogar

Största delen av ekoparken är karg och stenig, men här och där byts den magra tallskogen mot frodig granskog. Det beror på stråk av grönsten och kalk i berggrunden, som gör marken bördig. Här växer tjocka mossmattor med orkidéer som skogsfru och guckusko, och sällsynta svampar som violettrandad spindling och svartfjällig musseron.

Kalkrika barrskogar är en mycket ovanlig och artrik miljö, som Sverige har ett internationellt ansvar att bevara. Den rikare berggrunden syns också direkt på de nakna klipporna, där man kan hitta rariteter som elfenbenslav och grynlav. I sänkorna finns kalkrika kärr, så kallade rikkärr, med en egen flora av sällsynta mossor och växter. Här finns bland annat orkidén brudsporre och det vackra halvgräset axag.

Brandälskande baggar

Förr brann tallskogarna ofta, och många djur och växter anpassade sig till det. Numera har människan nästan utrotat skogsbranden, och det är ett problem för till exempel många skalbaggar. Vissa av dem känner lukten av brand på långt håll och kommer flygande medan marken ännu glöder.

Mängder av skalbaggar behöver också den brandpräglade tallskogen på längre sikt. Bara där hittar de riktigt härdade gammelträden och de grova fallna furorna som ligger kvar nästan oberörda av tidens gång. Några sådana arter är tallbarksvartbagge, skarptandad barkborre och reliktbock som finns i ekoparken.

På ett nyare brandfält strax väster om ekoparken har många brandgynnade insekter hittats, som korthårig kulhalsbock, slät tallkapuschongbagge och grov tallkapuschongbagge.

Stenrikt

Ekoparken är ett eldorado för den som älskar sten. Här och där finns den rödfläckiga dalasandstenen, en populär byggnadssten tack vare sin vackra färg. Största delen av ekoparken består av blockrika tallskogar på en berggrund som domineras av sandsten, kvartsit och porfyr. Det är svårvittrade bergarter som gör vegetationen fattig.

Men här finns också inslag av alunskiffer och diabas som lättare släpper ifrån sig mineraler, vilket genast ger en rikare flora. Exempelvis sydsidan av Tranubergets topp är uppbyggd av särnadiabas, och här finns många rika miljöer.

Några vanliga arter i ekoparken

  • Sandsten

  • Kungsörn

  • Doftticka

  • Skogsfru

  • Guckusko

Visste du att...

  • Vid invigningen 2012 hittades sammanlagt 131 olika signal- och rödlistade arter i ekoparken. 
  • 31 av dessa klassas då som hotade på den svenska rödlistan.

Visste du att...

  • Den anisliknande doften av doftticka kan komma som ett stråk i luften på långt avstånd. Förr i tiden lades svampen i linneskåpet för att sprida sin väldoft. Den lär också ha använts av ungkarlar som stoppade en bit i bröstfickan när de skulle iväg på dans.