Denna sida använder cookies

Cookies behövs för att sidan ska fungera på ett bra sätt. Cookies optimerar sidans funktionalitet, anpassar sidan efter besökarens val och intressen, cookies används för analys av hur besökare använder sidan, för statistik och för marknadsföring anpassad efter dina intressen.

Sveaskog kan komma att dela informationen med tredjepartsannonsörer. 

För att läsa mer om hur cookies används eller hur man stänger av cookies klicka här.

Genom att klicka på rutan Godkänn och fortsätt accepterar du användandet av cookies.

Flora och fauna

Flora och fauna

Ekopark Ovansjö är ett inbjudande landskap med höga naturvärden. Mest värdefulla är grannaturskogarna, de många gamla tallarna, lövträden och de rika vattenmiljöerna.

Urskogslika granskogar

I ekoparken finns granar på upp till 300 år. Framför allt i branta, blockiga sluttningar har de urskogslika granskogarna blivit kvar. Här trivs många av de djur och växter som skogsbruket trängt undan. Den violetta gammelgranslaven lyser från trädbaserna och här och var har den tretåiga hackspetten hackat sina ringar kring stammarna. Den mest urskogslika skogen finns i Östbergsmurens naturreservat.

Grova gammeltallar

Över stora delar av ekoparken står gamla tallar med vridna grenar och grov bark. Många är omkring 400 år gamla och några till och med närmare 600 år. Sådana tallar är inte vanliga i den här delen av landet. Grova gamla tallar är till exempel viktigt för många rovfåglar och ugglor som behöver stabila boträd.

Brandpräglade skogar

Många av de gamla tallarna bär spår av flera bränder. Brandspåren var ännu fler innan en tjärfabrik anlades strax norr om ekoparken. Under mellankrigstiden bröt arbetarna upp många brandstubbar för att utvinna tjära. Idag står de gamla tallarna ensamma eller i mindre grupper, och det finns inga större sammanhängande bestånd med tallnaturskog. Ett av målen med ekoparken är att mångdubbla arealen tallnaturskog, framför allt genom naturvårdsbränning.

Asprikt landskap

En annan bristvara i dagens svenska skogar är lövträd. I Ovansjös barrskogar lyser många små ljusa stråk av asp, björk och sälg. Framför allt finns ovanligt gott om gamla aspar. Det har funnits gott om dem i landskapet sedan lång tid tillbaka och därför finns fortfarande många sällsynta arter knutna till asp. Exempel på det är de små skrynkliga gelelavarna och den eleganta kandelabersvampen.

Rika vatten

Ekopark Ovansjös småkuperade terräng rymmer en stor mängd sjöar, tjärnar, vattendrag och rännilar. Här finns en småskalig dynamik av återkommande översvämningar och tillfälliga vattenspeglar. Fram till slutet av 1800 talet då bäver försvann från området, bidrog den säkert en hel del till vattenstörningarna. Bävern har numera hittat tillbaka till denna del av landet men ännu verkar den inte ha etablerat sig ekoparken. Däremot rör sig uttrar i vattendragen, och den klara Mörtsjöbäcken är ett av länets bästa vatten för flodpärlmussla. I små rännilar slår öring och bäckröding.

Sumpskogar återställs

Under de senaste 100 åren har flera av områdets sumpskogar dikats för ökad skogsproduktion. Under 1970- och 80-talet var dikningen som störst, när den var mekaniserad. Sveaskog planerar att lägga igen en del av dikena för att restaurera sumpskogarnas artrika ekosystem.

Geologi

Ekoparkens marker ligger både över och under högsta kustlinjen. Denna syns tydligt på flera ställen, allra tydligast på Styggbergets östsida. Dit stranden en gång nådde bildade vågorna det stora klapperstensfält som vi ser i dag. Berggrunden består mest av leptit, leptignejs och intermediär sedimentgnejs, samt några mindre områden urgranit och yngre granit. Inom gnejsområdena finns ådror och slingor av kvarts och fältspat. Den dominerande jordarten är morän, men man kan hitta mindre områden med sedimentsmarker. Följer man Laxbäcken nedanför Styggberget kan man se hur bäcken skurit sig ned i sandsedimenten. På många ställen är marken blockig och svårframkomlig. Den allra blockigaste marken finns på Styggbergets östsida, där blocken kan bli stora som hus.

Några vanliga arter i ekoparken

  • Flodpärlmussla

  • Tretåig hackspett

  • Öring

Visste du att...

  • Flodpärlmusslan kan bli uppemot över 200 år, vilket är mer än alla andra svenska djurarter. I årsringarna i musslans skal lagras halter av olika ämnen som vi kan mäta och tidsbestämma. 
  • Flodpärlmusslan är klassad som VU (sårbar) på den nationella rödlistan över hotade arter. 
  • Senast på 1950-talet var pärlfiske ett hot mot musslan, då mängder av musslor plockades upp i jakt på sällsynt förekommande pärlor. Numera är fiske av flodpärlmussla strängt förbjudet. 
  • Idag är hoten mot musslans fortlevnad istället faktorer som försurning, övergödning, intensivt jord- och skogsbruk, föroreningar och förstörelse av strömmande vattenbiotoper som vattenreglering. 
  • Flodpärlmusslan lever bara i strömmande vatten där det finns öring. Den är för sin fortplantning beroende av att det finns ett väl fungerande bestånd av öring i vattnet eftersom fisken fungerar som värddjur för mussellarverna.