Det hela började med Joel såg att Sveaskog sökte äventyrare till sina ekoparker i Västerbotten och Norrbotten. Vi brukar vanligtvis göra en gemensam vandring i fjällen om hösten och tänkte att det skulle vara roligt att testa på en annan miljö. Vi tittade igenom ekoparkerna som erbjöds, valde ut några och skickade in en ansökan. En av de ekoparker vi hade önskat var Vuollerim och när vi fick besked om att vi blivit utvalda som äventyrare var det den vi fick. Det fanns flera anledningar till att vi valde Vuollerim. Det ligger i en trakt vi inte har besökt och platsens historia intresserade oss. Barnen har läst om stenålder och förhistoria i skolan och vi tänkte att det skulle bli spännande för dem att se några av de äldsta boplatserna i norra Sverige.

Att hitta en lämplig helg var lättare sagt än gjort och vi ville undvika sommaren och myggsäsongen. Därför gjorde vi vår vandring i början av september och planen var att gå två dagar och övernatta i tält. Vi tittade på kartorna och skissade upp en rutt, pratade sedan med Lars-Göran på Sveaskog för att få lite tips om var det fanns vatten, var det var bäst att tälta och så vidare. Vi reviderade vår planering efter samtalet så det var bra att ha någon att bolla idéer med. Vi tänkte utgå från spegeldammen och först följa parkens södra sida, sedan snedda igenom och nå Padjerimberget, som egentligen inte ligger i ekoparken, och tälta någonstans däromkring. Den andra dagen skulle vi gå tillbaka och börja med Kainoberget och därefter gå genom den nordöstliga delen av parken för att komma tillbaka till spegeldammen. Det var vår plan.

Torsdag 8 september

På eftermiddagen packade vi in ryggsäckarna i bilen och körde vi norrut mot Vuollerim. Det tog ungefär tre timmar från Skellefteå. Vi hade bokat boende via Vuollerim Hotell och camping och fick bo i deras företagsby, en lägenhet med fyra sovrum och generösa ytor. Det var perfekt att kunna åka upp dagen innan och få en natt med skön sömn innan vi skulle ut i skogen.

Fredag 9 september

Väskorna var packade med tält, sovsäckar, mat, gaskök, ombyten och andra förnödenheter. Tunga väskor åt oss vuxna och lättare packning åt barnen. Vattenflaskorna fylldes och vi gjorde smörgåsar att ha som med lunch och mellanmål den första dagen. Väderprognosen såg mycket lovande ut, soligt och omkring +15 grader. Det kändes nästan lite för lovande med tanke på att hösten i Norrbotten kan bjuda på såväl regn och storm som soliga vackra dagar. Vi hoppades att väderleken skulle stämma. Vis av erfarenhet vet vi att det är svårt att hålla humöret upp på hela gänget om regnet öser ner och naturligtvis var skalkläderna nerpackade.

Vi kom iväg senare än planerat och vid 9.30 bromsade vi in vid spegeldammen. Tanken var att lämna bilarna här och börja gå men vattnet var lågt och vägen körbar så vi bestämde oss för att köra över och se om det fanns något bättre ställe att parkera på. När vi kört över kom vi till en grusväg och där det stod en informationsskylt över ekoparken. En bra plats att ta vår ”nu börjar vårt äventyr”-bild. Det fanns även en skylt som pekade mot höger om en utgrävningsplats. Det var vårt första stopp så vi körde några kilometer efter den dammiga grusvägen. Då vi passerat Högudden och inte sett någon ny skylt kändes det som vi kört för långt så vi vände om. Tillbaka vid informationskylten hittade vi en liten skogsväg där det fanns utrymme att ställa bilarna.

Vi tog med oss vattenflaskorna och lite energi i form av nötter och bars och följde vägen. Solen sken och det kändes klart i luften, men vi började ana att vi hade ett problem. Direkt vi stod stilla samlades det oroväckande snabbt mängder av knott omkring oss. Barnen märkte det också och började vifta omkring sig. Vi hade inte räknat med insekter av något slag men vi hade ändå, som tur var, packat med oss myggmedel. Så vi preparerade oss med spray kring kepsar och huvuden för att hålla dem borta från ansikten och öron.

Det var inte helt enkelt att hitta till boplatslämningen och det håll vi kom från ingick inte i någon skyltad led. Men med hjälp av utskrivna kartor och appen Naturkartan hittade vi rätt. Vi var förberedda på att utgrävningsplatsen skulle vara förfallen. Sophie har tidigare arbetat på Norrbottens museum och hon hade haft kontakt med arkeologerna för att höra lite mer om platsen och lämningarna. De berättade att för några år sedan drog en storm fram genom området och den fällde många träd som nu delvis döljer lämningar eller ligger över stigarna. Lederna verkar inte har skötts om i någon större utsträckning sedan museet Vuollerim 6000 år stängde 2018.

Vi kunde se några tydliga lämningar av husgrunder och vi försökte leta efter fler men utan resultat. Barnen tyckte däremot att laven som hängde från trädens grenar var intressant och platsen där boplatslämningen fanns låg vackert vid en myr i höstfärger. Vi hittade en uppmärkt stig och flöjde den en bit när vi gick tillbaka till bilarna.

Det började närma sig lunchtid och vi behövde hitta vatten för att kunna göra lunch. Så vi ändrade vår rutt för att gå till den bäck som såg ut att ligga relativt nära. Därför gick vi inte ut mot älven som vi hade planerat ut in mot skogen i stället. Först följde vi en skogsväg och på båda sidorna kantrades den av gles gammal tallskog. Snart blev det snårigare och terrängen mer oländig och vattnet lyste med sin frånvaro.

Hungern började göra sig påmind och vi stannade upp. Joel och Oscar gick i väg för att se om de kunde hitta bäcken som enligt kartan skulle ligga alldeles i närheten. Maria och Olivia hakade också på och efter en liten stund hojtar Joel att han hittat vatten och ett ställe där vi kanske skulle kunna äta lunch. Nu var det ett faktum att knotten var irriterande så ett lite mera öppet parti för lunch var önskvärt. Det blev på ett gammalt kalhygge där vinden ibland gav lätta briser som blåste bort knotten.

Lunchen åt vi utspridda på olika ställen för när vi stod nära varandra blev det outhärdligt med knott. Man fick byta plats eller helt enkelt gå runt och äta. Barnen satte sig ner och vi hade buffar eller jackor vi kunde hänga över dem för att ge dem en paus från krypen. Något kaffe var inte aktuellt att koka utan det blev en kort lunchpaus.

Det som däremot var ett guldkorn på den här platsen var skogen omkring bäcken. Det var en sån där magisk trollskog där tuvorna samlades och det såg ut som trollhuvuden som snart skulle börja röra på sig. Bäcken hade grävt sin slingriga väg mellan träden och man kunde se att på våren rinner det troligen en hel del vatten i området men vid tillfället för vandringen var vattenståndet lågt. Medan vi vuxna åt upp maten gick barnen in i skogen på upptäcktsfärd. De sökte efter ställen att hoppa över bäcken på.

Vi hade alltså avvikit från vår planerade rutt och hade nu två val, att gå tillbaka samma väg vi kom och återgå till den planerade rutten eller försöka gena för att ansluta till den lite längre fram. Optimistiskt tänkte vi att det kan väl inte vara så svårt att gena och vi bestämde oss för att följa bäcken en bit, i alla fram till vägen vi såg fanns längre fram. Med facit i hand var det kanske inte rätt beslut eller i alla fall blev det en upplevelse och utmaning vi inte hade räknat med. Det var snårigt och svårframkomligt på grund av att området utgjordes av gamla kalhyggen som hade börjat att växa igen. Till vår fördel var att det i alla fall var torrt i skogen och det var få partier som var blöta. Det visade sig också att det var längre att ta denna genväg än vi trott eller kanske var det vår packning som gjorde att tempot blev lägre och därför tog det lång tid. Vi korsade även ett sumpskogsparti där vegetationen var hög vilket var det tuffaste partiet för dagen.

Till sist kom vi ut på en skogsväg och kunde pusta ut. Solen sken och höstdagen var varm men tyvärr kom även våra kompisar, knotten, till vår samlingsplats så det blev inte någon lång paus utan vi fick raskt sätta oss i rörelse igen. Vid det här laget började vi vuxna inse att insekterna var ett problem och fortsatte det så här skulle vi kanske få tänka om och kanske göra två dagsutflykter i stället för att övernatta. Vi vill att barnen ska tycka det är roligt att vara ute i skogen och sånt kan förstöras om det blir för mycket knott eller mygg. Men eftersom barnen ville övernatta pratade vi inte om det på allvar ännu utan vandrade vidare.

Nu kom vi till lättare terräng som bestod av skogsvägar och upptrampade stigar omgiven av den glesa tallskogen. Däremot hade vi ett nytt problem och det var att vi började bli utan vatten och det fanns inte särskilt många bäckar i den här delen av parken. Så när vi hittade en lite upphöjd och öppen plats där vinden stundtals fläktade valde vi att dela på oss. Sophie, Glenn, Oscar och Maya stannade kvar, vaktade väskorna och pustade ut. Joel, Maria, Olivia och Isabel gick för att hitta vatten. Vi hade med oss våra walkie-talkies så vi kunde anropa varandra. Vi som stannade kvar upptäckte att det fanns gott om stora saftiga blåbär att mumsa på.

Efter en stund meddelade Isabel att de hittat vatten och en ny skogsväg där det var betydligt mindre knott. Nu började vi bli trötta och vi vuxna skulle helst av allt satt oss ner med en kopp kaffe. Och barnen började bli trötta på att bära sina väskor. Så vi plockade fram bars, choklad, nötter för att peppa oss, tog på oss väskorna än en gång och gick mot vägen där de lämnat vattenpåsen de fyllt med vatten från bäcken.

Nu mötte vi på ett lite blötare parti och fick hoppa mellan tuvorna för att inte bli våta om fötterna, här var det också snårigt och mossigt så det tog ett tag att komma till vägen. Där stod ett hus, troligen ett gammalt slakthus. Klockan var nu 15.40 och vi hade varit i gång många timmar. Vi insåg att vi behövde ta ett beslut om hur vi skulle fortsätta. Det var bara att inse att knotten förstörde för oss och vi kunde inte fortsätta i samma tempo. Så Joel och Glenn följde skogsvägen ut till grusvägen och gick för att hämta bilarna. Just då kändes det som att vi skulle åka tillbaka till huset för natten och göra en dagstur till på lördag.

Vi andra bestämde oss för att gå till Kainoberget som var i närheten. Vi stod i en korsning och det finns en skylt som det stod Kainoberget på och den pekade mot vänster så vi gick mot vänster. Vi gick och gick och gick. Oscar hade tagit ledningen och traskade på i en rask takt och vi andra lunkade efter. Efter ett tag började det kännas fel, var vi verkligen på rätt väg?

Sophie tog fram kartan på Naturkartan och det visade sig att vi gick mot Padjerimberget och att vi skulle valt den andra vägen för att komma till Kainoberget. Så det är bara att vända om. Men nu utan väskor gick det lättare och på den här vägen var det lite mindre knott av någon anledning. Det prasslade till i ett träd och vi såg en ekorre hoppa mellan grenarna, vi försökte fota den men det var hopplöst att fånga en ekorre högt uppe i en gran i motljus och det blev mest skuggor av trädets grenar.

Nere vid korsningen åt vi mackor och kex, fyllde helt enkelt på med lite energi, för att sedan gå längs den andra vägen, vägen som faktiskt gick till Kainoberget. Vi kom fram till vändzon som idag har vuxit igen med gräs. I änden på det öppna området som har skapats fanns en ny skylt som pekade mot berget. Det fanns inte någon utmärkt stig men vi hittade en öppning mellan träden som skulle kunna ha varit en stig tidigare och följde den. Snart såg vi berget framför oss. Joel och Glenn hade inte kommit tillbaka ännu och vi bestämde oss för att gå upp nu eftersom barnen var peppade på det.

Innan vi hann börja klättra uppåt ringde Glenn och berättade att de packat in väskorna i bilarna. Maria berättade om den öppna ytan och vägen så de skulle försöka köra fram till vändplatsen. De får köra försiktigt då vägen inte är röjd och det skjuter upp sly här och var. Vi andra tar oss an branten uppåt på bästa möjliga sätt. Vi fick klättra lite och zick-zacka mellan stenar och klippblock, levande träd och liggande murkna trädstammar. Däremot blev det en viss besvikelse då vi kommer upp för det var igenvuxet och det var bara på vissa ställen vi kunde få glimtar av utsikten. Vi tog lite foton, åt mer av de saftiga blåbären och började sedan gå neråt med försiktiga steg.

Glenn och Joel hade byggt en lägerplats av några plankor som de hittat och gjort upp en eld. Det var skönt att få sätta sig ner och pausa medan elden höll knotten på avstånd. Klockan närmade sig 18.00 och det började vara middagstid. Barnen samlade torra pinnar till elden och vi vuxna tog itu med matlagningen, plockade fram gasköken och kokade vatten till våra portioner med frystorkad spagetti bolognese.

Det var lockande att plocka ihop allt och sätta oss i bilarna och åka till huset. Men det var delade åsikter i vårt gäng. Vissa ville övernatta i tält, några ville åka till huset och för andra spelade det inte så stor roll. Vi var överens om att åker vi till huset så gör vi en dagstur till på lördag men om vi blir kvar får det bli en kort dag i skogen på lördag, att vandra med all packning en dag till är inte ett alternativ.

Det slutar med att vi övernattar i tälten. Vi slår upp tälten precis innan mörkret lägger sig. Det mesta av kvällen satt vi vid elden. Kokade den efterlängtade pannan med kaffe och såg stjärnorna uppenbara sig en efter en. Vi spanade efter stjärnkonstellationer, flygplan och satelliter. Och tänk om vi skulle kunna få se norrsken under natten, de senaste veckorna har norrskenet visat sig i stora delar av norra Sverige. Plötsligt är det något som lyser mellan tallarna och det är månen, det visade sig att det var fullmåne den 10 september så månen blev vår nattlampa, dock dröjde det innan den hade höjt sig över trädtopparna.

Vid 21.30 tiden är det dags att göra sig klara för natten. Vi bytte om till våra varma underställ, borstade tänderna och kröp in i tälten. Barnen hade tagit med tidningar och låg och läste en stund innan vi släckte för natten.

Lördag 10 september

Det blev en hyfsat bra natt med många timmars sömn, visserligen lite kyligt och några av oss vaknade till då och då. Kanske hade man hört några ljud från skogen eller behövde rätta till sin sovsäck. Morgonljuset väckte oss och vid 7.30-tiden var alla vakna.

När vi steg ut ur tälten möttes vi av en skog fylld med en tät morgondimma och den omsvepte vår lilla lägerplats med en fantasieggande atmosfär. Joel och Oscar gjorde upp eld och barnen satt sig vid elden medan vi vuxna packade ihop lite i tälten innan vi gjorde frukosten. Det blev havregrynsgröt med mycket kanel och socker, te och mackor med jordnötssmör och kaffe.

Solen började värma bort dimman och lyste in mellan träden. Vi plockade ihop tälten och under tiden skötte Isabel och Oscar om elden medan Maya och Olivia hoppade käpphästarna på en bana de byggt in i skogen. Käpphästarna fanns i bilen och behövde få komma ut på en ridtur i skogen.

Planen för dagen var att gå ner till Vuollerimselet där det skulle finnas en stenbänk från då ekoparken invigdes. Vi var alla rätt möra efter gårdagen och så fort solen och värmen kom så dök våra knottvänner upp. Vi packade i bilarna och körde långsamt ut till grusvägen. Pratade om att är tanken att man ska kunna köra här så borde det röjas upp för framkomlighet. Från bilen ser vi Fejferheden, tallheden, breda ut sig, den vi egentligen hade planerat att gå igenom som vi nu mest sett från sidan.

Vi hittade skylten ner mot Vuollerimselet och enligt den är det endast 600 meter. Det går en markerad stig och efter en stund kommer vi fram till en brant trappa och därefter följer en spångad led. Det låg många välta träd över spången till barnens förtjusning för det blir nästan en hinderbana att ta sig fram. Stigen leder till en delvis torrlagd övergång där det troligen brukar vara vatten när vattennivån är högre, visserligen skulle vi kunna chansa och hoppa på stenarna för att ta oss över eftersom bänken ligger längre fram. Men vi hittar en annan fortsättning på leden och går runt istället till barnens besvikelse. Stigen håller på att växa igen och markeringen av leden är stundtals svår att hitta men vi ser snart bänken. Och visst är det en vacker plats. Utsikt över spegeldammen, den lummiga skogen omkring och hade det inte varit för alla knott hade det varit en bra plats att äta lunch på.

Vi enas om att det här är en bra plats att avsluta vårt äventyr i Vuollerims ekopark och försöker ta en gruppbild med hjälp av kamerans tidsfunktion. Det gick väl si så där då det var svårt att stå stilla så länge och barnens tålamod räcker till två tagningar. Det har överhuvudtaget varit svårt att fotografera ordentligt dessa dagar, de bilder som har tagits har liksom tagits i farten på gående fot och det har mest blivit bilder på naturen.

Vi känner oss klara med vårt äventyr och går tillbaka och möts av bilarna som är täckta med knott så det gäller att vara snabb och undvika att få med dem in i bilen. Solen skiner även idag och höstfärgerna har börjat komma så vi stannar till vid spegeldammen för att ta lite fler foton. Det är en vacker plats och här hade det varit roligt att ha med systemkameran och tar mera bilder men det kanske får bli en annan gång.

Reflektioner

Inför vår vandring hade vi skrivit ut checklistan vi fått från Sveaskog och tanken var att barnens uppdrag skulle vara att leta och fundera på de olika sakerna; den vackraste utsikten, ett spår av en människa, ett träd, ett djur och så vidare. Här följer en sammanfattning av våra iakttagelser och upplevelser.

Vacker utsikt

Det fanns några platser som vi alla var överens om att kan räknas till de vackraste i den delen av ekoparken vi vistades i. En var myren vid boplatslämningen som lyste gul mellan tallarna. En annan var utsikten från Kainoberget. Visserligen var den till stor del skymd av uppväxande träd men de glimtar man kunde se om man hittade ett bra ställe att stå på gav en utsikt över skog, myr och vatten. Men den utsikt som var vackrast av alla var nog vyn från stenbänken vid spegeldammen med solens strålar speglade i vattnet tillsammans med de höstfärgade träden.

Jobbig passage

Vår vandring blev jobbigare än den skulle ha blivit om vi hållit oss till den planerade rutten. Då vi frångick vår planering mötte vi på såväl snårig och svårvandrad terräng och kalhyggen som börjat växa igen och myrmark. Nu var det väldigt torrt då vi var där så det var ingen fara och bara vid några enstaka ställen behövde vi ha extra koll på var vi satte fötterna för att inte bli blöta. Men i och med tung packning blev det ett rejält träningspass att ta sig igenom dessa passager. Därför var det också en lättnad att det fanns en hel del skogsvägar i området som vi kunde följa.

Djurlivet

Djurlivet visade sig inte i någon större utsträckning. Kanske höll de sig borta då de hörde oss komma. Vi såg en snabb gnagare springa över vägen, kanske en fjällämmel för det var större än en skogsmus. En ekorre hoppade mellan grenarna i en gran då vi passerade och några fåglar såg vi, bland annat en lavskrika och troligtvis en orre. Andra djur hade lämnat spår och bajs efter sig framförallt älg och ren.

Naturen

Gamla granar och tallar, asp, björk och sly. Trollska gammelskogar, tallheden och myrmarker. Blommorna hade sedan länge vissnat men ersatts av bär; stora saftiga blåbär och klarröda lingon. Vi såg nog det mesta som platsen har att erbjuda i den del av parken vi vistades. Nu gick vi aldrig direkt igenom tallheden som vi tänkt men vid sidan av den. De platser som erbjöd starkast känsla av orörd skog var områdena kring bäcken och nere längs stigen till stenbänken. Där var det lummigt och kändes som att naturen höll på att ta över, växterna höll på att utplåna stigar och andra tecken på mänsklig närvaro.

Spår av människor

Det fanns många spår av människan både från långt tillbaka i tiden och alldeles nya. Vi har aldrig pratat så mycket om vilka spår av människor vi ser omkring oss. Först var det förstås lämningarna vid utgrävningsområdet men sedan blev det nästan som ett tema under vandringen att notera spåren av mänsklig närvaro. Dels alla vägar och stigar som vi följde, vi såg ett hus som stod ensligt för sig själv, flera jakttorn, en stuga som vi tror var en slaktstuga, en vägbom, elledningar, skyltar som satts upp, någon form av hägn för renar och sittplatser och tecken på att någon gjort upp en eld. Det fanns också andra saker som en rostig trasig konservburk och en övergiven gummibåt.

Kanske var det att vi höll utkik efter alla dessa tecken som gjorde att det var svårt att få känslan av att vara i orörd skog. När man är ute på fjällen känner man ofta att man är långt borta från bebyggelsen och civilisationen. Den känslan var svårare att hitta i Vuollerims ekopark och det faktum att vi hade bilarna bredvid tältet bidrog säkert till det. Å andra sidan är det också en sak som gör parken tillgänglig för fler. Kanske kan du av någon anledning inte kan vandra längre sträckor t.ex. med yngre barn och att då kunna nyttja de skogsvägar som finns för att komma djupare in i parken kan bidra till att fler kan besöka t.ex. Kainoberget.