Skogen har en läkande kraft, det har forskats en del i ämnet och det sägs att skogen gör gott för själen. Lena och Nora heter vi som tankade energi genom att springa runt i Ekopark Leipipir. Vi hade två fina dagar i parken då vi lät skogen ta hand om den stress och press som vanligtvis finns runt oss dagligen. Vi är inga Carpe Diem-personligheter men vi fångade i alla fall dagarna i ekoparken på ett alldeles förträffligt sätt.

Sydöst om Gällivare finns den, ”vår” ekopark. Orörd vildmark fylld av myrmark, små sjöar och härlig storskog. Vi känner stor kärlek till Ekopark Leipipir men ingen kärlek alls till de mygg som sommaren 2022 surrade runt i den.

Dag 1

Vi har spanat in en löprutt som ska ta oss genom olika slags terräng i parken, vi ska springa mot Ätnarova naturreservat. Tur med vädret har vi, uppehåll med lagom temperatur för löpning. Vi har förberett oss med kartor från lantmäteriet och en gammal orienteringskarta från 1973. Från början var tanken att vi skulle springa med packning, men latheten har gjort att löpträningen hemma i Falun har genomförts utan packning på ryggen. Vi bestämde oss därför för att köra två olika turer med basecamp BIL som utgångspunkt.

Vi joggar iväg indränkta i myggmedel då vi förstått att till och med riktiga norrlänningar tycker att myggen är dryga och många i år. Två dalkullor (varav en fejk eftersom hon från början är sörmlänning) klarar inte hur mycket mygg som helst vilket vi snart ska bli varse. Löpturen börjar i fantastisk terräng, så pass fin att en orienterare skulle kunna kalla det för ”drömterräng”.

Vi närmar oss den första rejäla myren som ska passeras och börjar känna viss tveksamhet till äventyret. Antalet myggor fördubblas plötsligt och myren ser ganska blöt ut. När Nora står och hoppar och svär testar Lena myrens fasthet. ”Det är lugnt, den är inte så blöt” ropas det för att i nästa sekund trampas rakt ner i ett lite för djupt blöthål. Vi inser våra begränsningar och vänder tillbaka.

Vi väljer att springa runt i dödisområdet Nirra istället och är åter i drömterrängen. Nora orienterar som en kung på kartan från 1973 och antal mygg minskar något. Området vi springer igenom är småkuperat och fyllt med små tjärnar. Vi har turen att hitta den stenbänk som finns som landmärke i parken, dessa finns i alla ekoparker. Löpturen avslutas med ett svalt bad i en tjärn tillsammans med myggen. När vi ska sova i basecamp BIL ser vi att väderapporten lovar strålande sol imorgon.

Dag 2

Idag ska vi springa på stig! Vi ska springa på leder som ska ta oss till Iso Leipipir, ekoparkens högsta berg. Vi lämnar basecamp BIL och startar vår löptur i soligt väder och samma terräng som vi uppskattade så mycket igår. Efter några kilometer byter skogen karaktär och istället för den småkuperade terrängen så springer vi nu genom storskog med större myrar och högre bergsknallar. Vi möter en ren mitt i skogen som slår följe med oss en bit, ett trevligare sällskap än flugorna och myggen.

Efter ett tag stöter vi på bekymmer då leden blir sämre och också delar sig där vi tycker att den inte ska göra det. Vi inser vårt slarv med att ha allt för dåliga kartor med oss och vår orientering känns osäker, rätt så dålig faktiskt. Uttrycket att man inte kan leva på gamla meriter känns obehagligt passande när vi står och kliar oss i huvudena och spanar efter ett högt berg.

Besvikelsen över att idag igen misslyckas med planerad rutt gör att vi tappar modet och till viss del humöret. Vi vänder hemåt mot basecamp BIL för att löptimmarna inte ska bli för många och Noras skavsår för djupa. På hemvägen hittar vi det goda humöret igen och tar oss tid att njuta av skogen och lugnet.

Den största kärleken i livet finner man i skogen, och i sin familj. Vi är tacksamma att vi har tagit oss tid för bägge delar under två dagar, löpandes, i Ekopark Leipipir.

Visa film

Stäng