Varje sommar samlas studenter och engagerade kulturarvsbärare i Skinnskatteberg för att bygga och tända en traditionell kolmila. På samma plats framställdes träkol för järnbrukens behov under lång tid, i en epok då skogen var avgörande för samhällets utveckling.

Ett hantverk som formade Sverige

Innan elektricitet och fossila bränslen tog över var träkol en förutsättning för järnframställningen. De stora mängder kol som behövdes gjorde skogen till en central resurs för bruksorter och bergslag runt om i landet.

Genom kursen får deltagarna följa sambandet mellan skog, kol och järn och samtidigt lära känna de miljöer som vittnar om hur människor levt och arbetat i samspel med skogen genom århundradena.

– Vi börjar med en exkursion som vi kallar ”Järnets väg”. Då besöker vi bland annat gruvan i Riddarhyttan, gamla masugnar och bruksmiljöer för att förstå hur allt hängde ihop, säger Joakim Blückert, lärare vid Skogsmästarskolan på SLU.

Från vedstapel till kolmila

Att bygga en kolmila är ett arbete som kräver både kunskap och noggrannhet. Först förbereds kolbotten, därefter reses den centrala mittstången, kallad ”kungen”, innan veden staplas runt konstruktionen. Slutligen täcks allt med granris och stybb, ett finkornigt material från tidigare milor som hjälper till att reglera lufttillförseln.

– Vi är ungefär elva till tolv personer som hjälps åt. Det är allt från pensionerade skogsmästare till yngre eldsjälar som är intresserade av traditionen, säger Jonas Gustafsson, produktionstekniker på Sveaskog, som leder arbetet vid milan i Skinnskatteberg.

När arbetet är färdigt tänds milan och en flera dagar lång process tar vid.

Dygnet runt vid den glödande milan

Kolning är ett hantverk där detaljkunskapen är avgörande. När milan väl är tänd måste den övervakas dygnet runt för att veden ska omvandlas till träkol i stället för att brinna upp. Temperaturen i kolningszonen kan överstiga 600 grader.

När processen är klar öppnas milan medan kolet fortfarande glöder. Därefter kyls det ned och tas om hand. Av omkring tio kubikmeter ved återstår knappt hälften i volym träkol.

– Vi tillverkar faktiskt träkol, men vi gör det inte för produktionens skull utan för att hålla traditionen vid liv, säger Jonas Gustafsson.

Att dyka djupare i den lokala historien

Kolningen är en del av en större berättelse om hur människor har brukat och levt av skogen. Kursdeltagarna får också besöka kultur- och fornlämningar som gamla hålvägar, stånggångar, gravar och bruksmiljöer.
I Skinnskatteberg finns särskilt starka historiska kopplingar till kolning. Här låg tidigare en kolarskola där skogsarbetare utbildades i yrket fram till slutet av 1960-talet.

– Många väljer att under kursen fördjupa sig i kulturmiljöer från sina hemtrakter. Det blir ett sätt att förstå hur människor har använt skogen genom historien, säger Joakim Blückert.

Samarbete för framtidens kunskap

Kolningen bedrivs i dag både i Skinnskatteberg och Mariedamm, strax öster om Askersund, genom ett samarbete mellan Sveaskog, SLU och lokala föreningar. Tillsammans bidrar de till att bevara kunskap som annars riskerar att gå förlorad.

– Samarbetet gör att vi kan fortsätta verksamheten samtidigt som fler får upp ögonen för skogens historia och betydelse för samhället och samhällets utveckling, säger Joakim Blückert.

För Sveaskog handlar engagemanget om att synliggöra samspelet mellan skogen, människorna och det kulturarv som fortfarande finns kvar i landskapet.

– Tillsammans håller vi historien vid liv och för traditionen vidare, säger Jonas Gustafsson.