Filippa Fälth och Salima Ismail

Följ Filippa Fälth och Salima Ismail som åker från Skånes slätter till de trolska skogarna i Ekopark Dubblabergen. Det blir en resa genom tid och rum - och livets första hjortron.

Ekopark Dubblabergen

  • Läge: Cirka fyra mil öster om Arvidsjaur i Norrbotten.
  • Storlek: 4 613 hektar.
  • Typiska arter: Doftskinn och garnlav
  • Upptäck: Stenåldersboplatserna längs Åbyälven och utsikten från Flyggberget.

Filippa Fälth och Salima Ismail

  • Två nyfikna naturguider från södra Sverige.
  • Älskar att gå på upptäcksfärd och planera för både kortare och längre turer under alla årstider.
  • "Vi kommer njuta av att vandra i tystnad och låta tankarna bli ett med skogens ljud, att blunda bland träden för att sedan få upp ögonen för en ny fantastisk omgivning. Att vara ett med träden och mossan."

En resa genom tid och rum

Vårt äventyr började längs de skånska slätterna, genom djupa småländska skogar, vidare upp mellan östergötska sjöar och vidare ut med höga kustens kant. Så småningom nådde vi det norrländska landskapet där vi möttes av skimrande forsar, trolska skogar och vidsträckta vidder.

Tämligen trötta väl framme i Dubblabergen omslöts vi av mörker och en tystnad som ackompanjerades av Åbyälvens forsande vatten. När vi tidigt nästa morgon gav oss iväg välkomnades vi av klingandet och klapprandet från en renhjord. En av renarna som betraktade oss från andra sidan vägen lyste med sin snövita päls. Enligt samisk kultur kommer den vita renen med ett budskap av något slag, så detta var en spännande start på vår vandring i Dubblabergen. Vi gick vidare in i skogen och fick känna historiens vingslag där vi gick mellan fångstgropar och stenrösen. Traskandes över en tallhed funderade vi över vilka som ursprungligen trampat upp dessa stigar, vilka som levt i torpen, vad de tänkt och känt.

Då vi båda grubblat över hur vi lever våra liv i en allt mer kaotisk värld, kändes denna historiska tillbakablick rätt härlig.

Ett paradis i blåbärsriset

För fikafolk var ekoparken ett magiskt skafferi. Vid varje snackspaus kunde vi fylla händerna med skogens godsaker. Blåbär, lingon och hjortron. Vi båda kan inte låta bli att le när vi tänker tillbaka på då vi såg de första hjortronen på myren, upp mot berget. De lyste som små solar i den våta mossan. “Det här är det första hjortronet i mitt liv!” utbrast Salima.

På Flyggbergets topp med utsikt och bär i magen, var vi som absolut gladast den dagen. Vi vill dock varna att det finns återfallsrisk för maniska bärplockare då Salima med jämna mellanrum fick dra ut sin vän från hjortronförklädda myrar. Det är lätt att fastna i träsket.

Konsten att läsa och lyssna till sin kompass

Det dröjde inte länge innan stigarna mynnade ut i snår, och vi fick sätta kurs med karta och kompass i högsta hugg. Att vara oberoende av leder och istället att orientera sig med den kartkunskap vi fått under vår friluftslivutbildning på Dalslands folkhögskola var befriande och riktigt skoj. I Dubblabergen är det gott om toppar och dalar, så det vi gjorde var att följa höjdkurvorna för att orientera oss. Detta kommer också med en insikt om hur logik och resonemang inte alltid räcker till och den planerade vägen är inte alltid rätt. Då gäller det att lyssna på vår alldeles egna inre kompass, nämligen magkänslan.

I ekoparken var det bara vi och naturen. Vi hade ingen mobiltäckning och inte en kotte syntes till. Detta fick oss att inse hur viktigt det var att ta hand om sig själv och varandra. Att hjälpas åt och vara öppna i kommunikationen. Var någon av oss i behov av paus, tog vi hand om det direkt. Men om något skulle hända i ekoparken som kräver hjälp från räddningstjänst eller liknande finns det gott om mindre vägar som korsar området. Det är med andra ord ingen fara om man skulle råka hålla kartan upp och ned, lite vilse kan man vara, för troligtvis kommer du så småningom fram till en av dessa grusvägar. ;) 

Tillbaka till naturen

Efter en god nattsömn i tält, lite norr om ekoparkens stenbänk vid en vacker tjärn, lyxade vi till det med en ännu godare pannkaksfrukost. Frukosten följdes av bärmumsande och ett uppfriskande morgondopp.

Därefter tog vi oss in i Dubblabergens naturreservat. Där märktes tydligt en större mångfald av arter och stämningen blev mer omfamnande. Vi hittade stående och liggande döda träd och fascinerades av djur- och insektlivet och inte minst svamparna. Inne i naturreservatet kändes det som om vi kunde slappna av på riktigt. Vi smälte samman med stammarna och mossan. Att zooma in på olika fenomen omkring oss; förmultnande träd, ett enstaka barr, en rostfärgad lavspor, och låta sig fyllas av nyfikenhet och fascination är en svårslagen upplevelse.

Med kaffe och fika på en höjd i naturreservatet avslutade vi äventyret på topp. Bortsett från sällskapet av lite lagom irriterande myggor tog den jobbigaste delen av turen plats efter avslutat äventyr; nämligen transportsträckan tillbaka till vår bil. Vår lilla gråa missil som kört alla dessa mil genom vårt avlånga land.

De mest snåriga och fysiskt jobbiga delarna av en tur behöver inte vara de som är mest påfrestande insåg vi båda, utan snarare vilken känsla som följer med under de olika sträckorna. Lite sång och reflektioner kring dagarna fick ändå kilometrarna att gå och trötta men nöjda kom vi fram med ryggsäckarna fyllda av nya erfarenheter och minnen för livet.

Att zooma in på olika fenomen omkring oss; förmultnande träd, ett enstaka barr, en rostfärgad lavspor, och låta sig fyllas av nyfikenhet och fascination är en svårslagen upplevelse.

Ta en närmare titt på rutten.

Fler äventyr finns runt hörnet

Möt alla våra äventyrare

Alla äventyr