Jens Söderblom

Följ Jens Söderblom som utforskar Ekopark Luottåive och får uppleva både lunchdopp och nattfrost. Men vem är det som plaskar vid sjökanten på natten?

Ekopark Luottåive

  • Läge: Mellan Jokkmokk och Kåbdalis i Norrbotten.
  • Storlek: 10 300 hektar.
  • Typiska arter: Lappmes, hökuggla och björn.
  • Upptäck: Hänglavsprydda granar och stora myrar.

Jens Söderblom

  • Hyfsat äventyrligt försäkringstjänsteman från Stockholms södra förorter.
  • Förhållandevis van vid friluftsäventyr i fjäll och vid kust, har mindre aktuella erfarenheter av Norrlands inland.
  • "Jag ser fram emot att återupptäcka den norrländska ödemarksterrängen!"

Dag 1

Tystnaden slår emot mig när jag kliver ur bilen och sträcker på mig, efter att koncentrerat ha krypkört de sista 5-6 kilometrarna på den allt mer gropiga skogsvägen. Det är vindstilla. Mulet. Den lilla namnlösa sjön söder om Tapmukstugan ligger spegelblank. Det är otroligt vackert, och fridfullt. Luften andas höst.

Jag är någonstans mellan Jokkmokk och Kåbdalis, mitt i den mosaik av sjöar, myrar, glittrande vattendrag och täta skogar som präglar betydande delar av Norrlands inland. Det tog 12 timmar med tåg från Stockholm, och två timmar med bil från Boden. Men nu är jag framme.

”Ekopark Luottåive” står det på den stora informationsskylten. Här finns det ”urskogslika skogar med höga naturvärden och många hotade arter” läser jag, de äldsta tallarna är mer än 500 år gamla, och granarna 300 år. Gott om djur är det visst också. Björn, skogsmård och kungsörn nämns. Mäktigt.

Myggen och knotten kommer fram för att hälsa också, på tal om djur. Aj då! Jag trodde dom hade tackat för sig så här i början av september. Men det är bara att bita ihop, för nu ska jag vara ute i fyra dagar, under min upptäcktsfärd genom området.

Jag slänger upp en välfylld ryggsäck på ryggen och vandrar österut. En stabil träspång tar mig några hundra meter över den första myren. Sedan är det jag och vildmarken. Inga stigar här inte. Men en stenbänk från ekoparkens invigning springer jag faktiskt på, och tar mig tid att inspektera.

Mitt första vandringsmål är annars toppen på det lilla berget Dábmukoajvve, där det enligt kartan ska ligga en sjö som jag tror lämpar sig för en lunchpaus. Granskogen sluter sig runt mig när jag börjar klättra. Blåbärsriset skiftar i rött, och det ser ut att vara ett bra svampår. För den som behärskar fler sorter än de två kantarellvarianter som jag känner till går det nog att plocka ihop en lunch här.

Stigningen tilltar och det blir ganska snabbt varmt om ryggen. Men efter bara någon dryg kilometer når jag den lilla sjön. Vattennivån är låg, och i den leriga strandkanten syns spår av älg, räv och vad som skulle kunna vara björn. Spännande!

Jag tänder mitt hopfällbara vedkök, och värmer vatten till den frystorkade lunchen. Vedkök har det fina med sig att man nästan automatiskt kommer ner i tempo lite när man använder dem. Det tar sin lilla tid att samla en bunt kvistar, tända elden och värma vatten. Dessutom är det gemytligt att elda, och röken skrämmer bort myggen. Win, win, win således.

Efter lunchen tar jag ut en ny kurs och vandrar mot nordväst. Skogen glesnar lite innan det bär nedför igen, och mellan träden ser jag en milsvid utsikt. Skog och åter skog. Och några silverstrimmor här och där, bland annat sjösystemet Vuollávrre, där min plan är att paddla under morgondagen.

Vandringen i den obanad ödemarksterrängen går i maklig takt. Ibland är det snårigt, ibland sankt, ibland brant. Men det är vackert. Mattorna av ris skiftar i gult och orange. Solen gör några kortare gästspel. Myrarna doftar mättat av - ja är det skvattram, eller pors? Kanske en blandning.

Vid sextiden nöjer jag mig. Det blev inte så många kilometer den här första dagen, inte mer än en 5-6 stycken. Jag tog mig tid att stanna och fota och insupa omgivningen, istället för att rusa på. Vilket jag annars har en tendens att göra. Gott så.

Jag slår läger vid kanten av en liten myr, nedanför en tallbevuxen ås. Vatten hämtar jag från en bäck en bit bort. Tanken är att jag ska sova under en tarp, alltså en liten presenning som man kan spänna upp för att få skydd från väder och vind. Men prognosen har varit så stabil att jag bestämmer mig för att det bli överflödigt. Jag nöjer mig med mitt lilla meshtält - ett myggnätstält som skyddar från just mygg, men i övrigt lämnar fri sikt.

Med en knappt synlig barriär mellan mig och blodsugarna sträcker jag ut mig på liggunderlaget och ser skymningen falla över myren. Jag firar det påbörjade äventyret med en kåsa vin och lite torkat kött. Var det någon som sa harmoniskt? Mobiltäckningen är förlorad sedan lunch, vilket även det bidrar till lugnet.

Vid åttatiden gör jag upp en eld, och med ryggen mot en tall sitter jag där och tittar in i elden medan mörkret runt mig blir allt mer kompakt. Kylan och röken skingrar myggen. Det doftar höst. Vid elvatiden nöjer jag mig och kryper ner i sovsäcken. Jag somnar ovaggad och sover gott, och länge.

Dag 2

Jag vaknar till fågelsång och ett stämningsfullt bitterblekt höstljus. På andra sidan åsen porlar bäcken gemytligt. Det blir frukost i sovsäcken. Två koppar svart kaffe, ölkorv, torkat kött och lite knäckebröd. Som på ett bättre hotell. Men med förstklassigare utsikt och friskare luft.

Sedan bär det av igen. Idag går färden mot nordost. Det är en omväxlande förmiddagsvandring - över små trolska myrar, längs en vacker skogsbäck och över branta tallbeklädda åsar. Jag går skrå på sidan av berget Subekvárre. Här är moränen av den grövre kalibern, och den vindfällda skogen ger intrycket av att de lokala jättarna har spelat ett parti plockepinn på berget i närtid.

Det är svettigt. Och det är en del mygg. Men det är vackert, och det är vilt. Jag klagar inte. Det blir en hel del stopp för fotografering, och för att undersöka spännande stenformationer och intressanta växter. Jag möter en hel del skogsfågel också - gissar framförallt tjäder och ripa - som tungt flaxar iväg mellan trädstammarna när jag kommer klampande.

Vid tvåtiden har jag tillryggalagt runt 8 km, och är framme vid kanten av sjön Vuollávrre. Jag blåser upp min packraft, och efter en snabb lunch paddlar jag iväg längs den vindlande sjön. Längs stränderna lyser den vackert höstgula björkskogen.

Efter ett par kilometer kommer jag fram till det första dämningsområdet. En plats där en damm en gång byggts för att möjliggöra ihopsamlandet av stora mängder timmer, för vidare flottning mot städer och industrier. Jag har läst på lite, och vet att flottningen faktiskt var det vanligaste sättet att transportera timmer fram till 1950-talet.

Nu finns det bara spridda spår kvar av det som måste ha varit en ganska omfattande verksamhet, att döma av dammens proportioner. Men ståtligt reser sig ändå resterna av dammen på sidorna av sjön. Här finns även lämningar efter byggnader, ståldetaljer som blivit kvar och annat spännande, som jag tar mig tid att undersöka, innan jag paddlar vidare nedströms.

Bitvis är det lite våtmarkskänsla över den passage som vidtar. Det är riktigt grunt, mycket stora stenar och en hel del spännande växtlighet. Fåglarna verkar stortrivas också. Jag möter en skygg skrakfamilj, samtidigt som en sångsvan cirkulerar i luften, och jag lyckas efter ett antal försök fånga en en storlom i flykten med kameran. Lycka!

Sedan når jag, efter runt 12 km, ytterligare ett dämningsområde, och resterna av ännu en damm. Den här nedre anläggningen gjorde det möjligt att samla ihop timret innan flottningen på Vuollávrrebäcken skulle ta vid. Även det här området undersöker jag. Här är dammsidorna lägre, men vallarna som utgår ifrån dem desto längre. Här finns resterna av en större husgrund, och skärvor av ett dass som bitvis står upp fortfarande. Historiens vingslag är påtagliga, det är nästan lite spöklikt.

Min ursprungliga plan var att paddla ytterligare några kilometer ner längs bäcken. Men det har hunnit bli sen eftermiddag, och en mycket grund ström tar vid efter dammområdet. Jag bestämmer mig för att slå läger för natten nedanför den forna dammvallen, istället för att chansa på att det går att paddla vidare efter nästa krök.

Jag upprättar min camp på samma sätt som kvällen före, och gör upp en eld vid strandkanten. Pinnbröd, ölkorv och torkat kött får bli kvällens middag. Återigen en förstklassig måltid.

I mörkret bortom eldens sken hör jag under kvällen flera plask. Kanske är det den lokala bävern som tittar förbi för att säga hej? Att det finns bäver här råder det i alla fall ingen tvekan om, att döma av de karaktäristiskt avgnagda träden.

Vid elvatiden kryper jag ner i sovsäcken med en ljudbok - ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer - rekommenderas! - men somnar nästan direkt.

Dag 3

I gryningen vaknar jag av ett väldigt tjatter. Det är en ekorre som småklumpigt och högljutt hoppar mellan några björkar två meter bort. Charmigt, men lite tidigt. Jag ignorerar kurre, och även det fågelgäng som håller låda i de närliggande träden, och sover en stund till.

När jag vaknar några timmar senare står solen lagom högt. Det blir kaffe på sängen med härlig utsikt över sjön. Spegelblank. Ett gemytligt sus från vassen vid sjön är de enda ljud som hörs, övriga djur sover nog förmiddag nu.

Jag vänder norrut igen efter frukost. Det är en magiskt fin höstdag, med strålande sol. Jag blir varm av paddlingen och min lite väl omfattande klädsel, och halvvägs tillbaka upp längs sjön passar jag på att ta ett lunchbad för att svalka mig lite. Mycket uppfriskande!

Jag går i land på samma plats som jag först sjösatte båten, efter att ha konstaterat att strandkanten i övrigt verkar vara lite för sank. Klockan visar att jag nu har förflyttat mig runt 17 km. Väl i land vandrar jag norrut, den här gången på den östra sidan av berget Subekvárre.

Vandringen är bitvis ganska svettig. Över stock och sten, och genom kärr och tät sumpskog. Efter ett tag blir det mer myrar och åsar igen. Återigen skrämmer jag upp en hel del skogsfågel. Eller om det är de som skrämmer mig (mest). Lite oklart.

På en av de lite högre höjderna får jag mobiltäckning för första gången på tre dagar. En fin bild på barnen där hemma landar i inboxen, och jag nås av beskedet att England har fått en ny kung. I övrigt verkar det mesta sig likt i den stora världen.

Fram mot kvällen hittade jag ännu en fin ås att kampera på, med utsikt över en förtjusande lite större myr, med en vacker sjö med gungfly runt mitt på. Mesh-tältet åker upp, enligt känt mönster, och elden tänds. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Kvällens middag blir pannkaka med socker och kanel, som jag steker över den öppna elden. Det bränner fast lite, men vad gör väl det? Det smakar ändå utmärkt och blir en värdig avslutningsupé så här sista kvällen vid myren.

Det är en klar kväll. Kallare än de tidigare. När mörkret smyger sig på närmar sig temperaturen nollstrecket. Stjärnorna tittar fram, och månen - full, eller i det närmaste full - stiger sakta bakom trädtopparna. Ett tag tror jag nästan att det är någon som kommer med en stor strålkastare mellan träden, så starkt lyser den.

Jag drar mig till slut tillbaka till sovsäcken, men den här kvällen dröjer sömnen något. Det är svårslaget att ligga varm, mätt och nöjd i sovsäcken, under bar himmel, bredvid en norrländsk myr, och titta upp på en gnistrande stjärnklar himmel. Tillstymmelsen till norrsken syns också, men det blir aldrig något större grönblått skådespel. Men den stjärnklara natten räcker bra för mig. Vilken lycka.

Dag 4

På turens sista dag ringer klockan vid femsnåret. Jag vill passa på att fota lite timmen före soluppgången, under blåtimmen när ljuset ofta anses vara som vackrast. Det krävs en liten mental kamp, men dimslöjorna över den lilla sjön fäller avgörandet och jag kämpar mig upp.

Det knastrar lite lätt när jag går över den gungande halvt frysta myrens mossa. Ljuset är fantastiskt, och jag ägnar nog en två timmar åt att springa runt och försöka fånga den magiska morgonen på bild. Sedan sover jag några timmar till, innan det är dags att packa ihop och traska de sista 3-4 kilometrarna tillbaka till bilen.

Jag har lagt mig strategiskt nära en liten stig, som övergår i en grusväg, som tar mig tillbaka till bilen - för att inte komma för sent tillbaka till biluthyraren. Så sista biten går snabbt. Och så påbörjar jag - nöjd med en väldigt fin tur, som trots att jag tog det väldigt lugnt ändå blev runt 30 km till slut - färden tillbaka till vardagen, med laddade batterier och massor av fina minnen..

Det är svårslaget att ligga varm, mätt och nöjd i sovsäcken, bredvid en norrländsk myr, och titta upp på en gnistrande stjärnklar himmel.

 

Ta en närmare titt på rutten.

Vad tycker du om sidan?

Hjälp oss att bli bättre genom att berätta vad du tycker om sidan. Vi tar tacksamt emot dina synpunkter. 

Fler äventyr finns runt hörnet

Möt alla våra äventyrare

Alla äventyr