Lucas Englund

Följ Lucas Englund och hunden Leia från Umeå genom Ekopark Luottåive. Planen är att korsa ekoparken på en rät linje, utan att avvika från kursen. Hur går det i den snåriga terrängen?

Ekopark Luottåive

  • Läge: Mellan Jokkmokk och Kåbdalis i Norrbotten.
  • Storlek: 10 300 hektar.
  • Typiska arter: Lappmes, hökuggla och björn.
  • Upptäck: Hänglavsprydda granar och stora myrar.

Lucas Englund

  • Van vandrare från Umeå.
  • Planerar en "straight line mission" - ska korsa ekoparken utan att avvika mer än 30 meter från en uttänkt linje.
  • "Jag är ödmjuk inför uppgiften men taggad på utmaningen!"

Dag 1

Direkt börjar misstankarna om att det kanske inte kommer bli som planerat. Jag inser för det första att jag skamligt nog glömt kaffekåsan, så in till Jokkmokk direkt och fixa en ny, sagt och gjort sedan ut till Ekopark Luottåive. Vägen jag tänkt köra och sedan parkera bilen är inte framkomlig så långt som jag har tänkt. Så jag fick starta dagen med tre km extra promenad.

Väl inne i skogen saktar tempot ner drastiskt, vi rör oss mellan 1-2 kilometer i timmen men humöret är än så länge på topp och både kropp och sinne känns starka. Min hund Leia skuttade glatt vid min sida. Jag tog ut kompassriktning mot Vuollare dämningsområde precis som tänkt och börjar jobba mig igenom den otroligt svårmarscherade terrängen. Riktmärkena jag tar sikte på ligger enbart 20-30 m bort för att skogen är så tät, det betyder att när man just fått in ett flow i benen och skuttar över stock och sten så måste man stanna, ta kompassriktning, ta sikte på ett nytt riktmärke och göra samma sak igen.

Efter en sisådär 70 gånger börjar jag bli less och jag börjar också förstå att jag underskattat denna terräng, grovt. Solen ligger högt på himlen, det är varmt, fuktigt och myggen har fest. Tiden går och jag glömmer fort bort hur många myrar jag rundat för att dom inte gick att gå över och hur många enrissnår som skavt kronjuvelerna och jag tycker att jag borde vara framme snart vid Vuollare dämningsområde så jag dubbelkollar min riktning och gps-punkt i telefonen och ser till min fasa att jag gått lite snett.

Det betyder inte bara att jag måste gå längre utan att en av sjöarna jag tänkte packrafta över kommer vara smidigast att runda istället nu när jag var på sniskan. Med genomsvettiga kläder och skor kom jag äntligen fram till Vuollare. Där blev det lunch och vila för både mig och Leia och solen gick skönt nog i moln. En titt på kartan och jag ser att det är en ny riktning mot berget Ättnakåbbå där övernattning är planerad. Jag packar och blåser upp packraften och känner mig taggad på paddling. Jag slänger i både väska och hund för en kort men vad som visade sig vara en fantastiskt trevlig paddling och lite välbehövlig vila för benen. Vi glider fram i ett vindstilla och lugnt vatten med näckrosor och näckrosblad som överlappar varandra.

Vi går iland på en udde som jag hade tagit sikte på. Leia lägger sig bland blåbärsriset och vilar i solen medans jag packar ihop raften. När allt är ihoppackat snyggt och prydligt så ser jag att jag gått iland på fel udde eller rättare sagt en udde för tidigt, riktningen stämmer men denna udde skulle rundas eller ta sig över med raft och hund och rygga. Nu blev det som det blev så vi gick till andra udden och fortsätte riktningen därifrån.

Myrträsket och myggattacker fortsätter och dom får dessutom förstärkning av blindingar och bromsar. Både jag och Leia får vår beskärda del av bett och trots att humöret inte är som när vi startade dagen så fortsätter vi att knata.

När vi efter en lång repeat av förmiddagen, förutom då en ren gled fram över en äng, så kommer vi till slut fram till en skogsbilväg. Jag tar fram kartan för att dubbelkolla riktning. Vi ligger rätt i fas och vi fortsätter över vägen till foten av Akavare och in i den tätaste skog du kan tänka dig. Vid varje, ja VARJE steg fastnade väska eller koppel eller Leia eller byxa eller NÅGOT i en gren eller kvist eller stubbe eller NÅGOT och efter en sisådär 8 km i tuff terräng blev humöret i botten.

Att det nu dessutom bar uppför gjorde inget bättre. Vi fortsätter följa riktning mot Ätnakåbbå och vi är nästan på toppen av Akavare när jag kollar kartan igen. Humöret är som sämst och jag ser att det är nu ungefär 4 km kvar till dagens mål, lika långt som om jag sneddar tillbaka mot bilen.

Luottåive hade hittills visat sig vara mer krävande psykiskt och fysiskt mer utmanande än jag hade räknat med från början. Alternativen var alltså att fortsätta enligt plan eller att snedda tillbaka mot bilen. Efter att jag och Leia suttit ner på en sten och funderat så bestämde vi oss för att ändra rutten och jobba oss tillbaka mot bilen. När man nästan får gråten i halsen av att titta på kartan och se att det som står mellan mig och Ätnakåbbå är 4 km myr var beslutet att röra sig mot den trygga, vindtäta och insektsfria bilen ett enkelt beslut för min trötta och färdiga hjärna.

Vi tog ny riktning mot vägen där jag parkerat bilen och på riktigt snubblade fram för att huvudet och benen var så slut. Min väg genom myrarna gick bättre än förväntat, även om jag inte lyckades hålla en rak linje så tog vi oss fram till det sista hindret mellan mig och en god natts sömn, Supekvare. Med tunga steg och ett framstupa fall i mjuk mossa så nådde vi toppen. Ner bar det av i rask takt och vi kom ut till skogsbilvägen vid en knotig tall som jag kände igen och följde vägen tillbaka till bilen. Efter 1,4 mil och 4040 kcal, igenom myr, blötmark och tät urskog så somnade både jag och Leia direkt.

Dag 2

Efter gårdagens strapats kunde man tro att vi skulle sova ut. Jag vaknar första gången vid sex, men somnar snabbt om till klockan blev sju. Efter en rastning av en väldigt trött hund så gör vi frukost och sedan kör vi bilen tillbaka efter den väg vi kom igår och stannade vid “entrén” till parken där bänken i sten fanns. Jag njöt av solen och Leia tog sig ett litet dopp i tjärnen.

När vi satt på bänken så hörde vi hur en drös med renar kom på andra sidan, jag försöker vara snabb med kameran men fick inget annat än suddiga gestalter. Efter ett väldigt avslappnat stopp så fortsatte vi i bilen mot Granbergstjärnarna. Vägen in dit var väldigt lik den väg vi parkerade bilen på igår men denna hade något större stenar, varav en gjorde ett sådant ljud under bilen att hjärtat stannar och man hinner tänka på minst 100 saker som precis gick sönder.  Efter en ordentlig titt under bilen så att inget droppade eller på annat synligt sätt var skadat, fortsatte vi längre in.  Vi hittar ett bra ställe en bit in att parkera bilen, tittar en sista gång på kartan och bestämmer oss för att ta en liten runda med lätt packning och göra lunch vid en lämplig sjö.

Solen värmer oss när vi går ner mot den första sjön. Vi rundar den och kommer upp på en höjd och ser då nästa sjö. Så här fortsätter det hela vår utflykt och området är otroligt vackert. Det är förstås blött på marken runt omkring och myrarna ligger och lurar just intill sjöarna, men de är inte riktigt lika jobbiga att gå över eller runt som igår och tack vare den kortare sträckan, en redig lunchpaus och ett humör som blev bättre ju längre tiden gick så kändes denna dag betydligt härligare än gårdagen.

Efter en otroligt fin utflykt var vi åter i bilen vid 15-tiden och vi for en bit tillbaka efter vägen för att göra läger för natten. Det slutade kanske inte helt oväntat med att vi båda somnade väldigt fort och sov resten av eftermiddagen och natten.

Jag trodde att ett straight line mission inte skulle vara så komplicerat som det faktiskt var och att den mentala biten av att inte se mer än 50-100 m framför sig skulle bli så tung och seg på något vis. Jag har lärt mig att uppskatta färdigtrampade leder men också att uppskatta äventyren som finns bortom dem. Men framförallt har jag lärt mig hur man går på myr...

Ta en närmare titt på rutten.

Fler äventyr finns runt hörnet

Möt alla våra äventyrare

Alla äventyr