Stephanie Skoog

Följ med Stephanie Skoog som tillsammans med hundarna Billie och Eddie korsar Ekopark Jovan. Hur går det att navigera med enbart karta och kompass? Och vad händer när stormköket inte fungerar?

Ekopark Jovan

  • Läge: Västerbotten, fem mil sydost om Storuman.
  • Storlek: 13 900 hektar. 
  • Typiska arter: Doftticka och lavskrika. 
  • Se spår av:  Flottning, istid, bränder och rovdjurstassar.

Stephanie Skoog

  • Äventyrslysten trädgårdsmästare från Enköping.
  • Älskar utmaningar tillsammans med sina fyrfota vänner Billie och Eddie.
  • "Det här blir en utmaning för både mig och hundarna, klarar vi alla tre etapper?"

Vårt äventyr startade när jag packade in hundarna Billie & Eddie och all utrustning i bilen och körde de 78 milen från Enköping till Ekopark Jovan. Som jag hade längtat efter detta äventyr! Nog för att jag har vandrat en hel del förut, både i Sverige och utomlands, men aldrig utan någon form av led eller markeringar att följa och med enbart en kompass och karta att förlita sig på. Mobiltäckningen kunde vara bristfällig och björnjakten var i full gång när vi skulle äntra ekoparken… det här skulle verkligen bli en spännande utmaning!

Dag 1

Vid lunchtid rullade vi in i ekoparken och jag lokaliserade vår startpunkt. Här fanns en parkeringsficka och ett vindskydd vid en damm. Ett utmärkt ställe att inta lunch på för att sedan packa ihop all utrustning som skulle behövas inför vårt dygn i parken. För att kunna ta oss tillbaka till startpunkten inom rimlig tid så behövde jag köra ut min cykel till den punkt på kartan som vi skulle vandra till till fots. Det dammade rejält bakom bilen när jag följde grusvägarna som korsade parken. En älg sprang undan när den hörde bilen på håll. Framme vid Storsten så lämnade jag cykeln och en väska med klädombyte under en gran vid vägkanten, och körde tillbaka till startpunkten.

Solen sken, det var klarblå himmel och förvånansvärt varmt! Hundarna var förväntansfulla. Jag krängde på mig ryggsäcken och vi startade vår vandring kl 15. Det gick uppför redan från start. Vi pulsade uppför i högt blåbärsris, snirklade runt stora stenblock som skulle visa sig finnas i nästan hela parken. Jag som hade varit orolig för att bli uppäten av myggor, hade istället irriterande flugor i släptåg. I övrigt var det helt tyst i skogen.

Med en snabbkurs i hur man tar ut en kompassriktning dagen innan jag gav mig av, så måste jag ändå säga att jag lyckades hålla kursen bra. Då och då gjorde jag en snabb avstämning mot mobilens Maps, som tack och lov fungerade. Målet för dagen skulle bli Jåvanbergets topp med utlovad milsvid utsikt, där jag skulle slå upp tältet för natten. Det tog tid att vandra genom parken, inte alls i den takt som jag är van vid på upptrampade vandringsleder. Vi passerade myrar, branta stenpartier, klättrade över omkullfallna träd, rundade en sjö, vadade genom blåbärsris, hundarna doppade sig i diverse vattenhål som dök upp varstans. En och annan större fågel flaxade iväg över trädkronorna, men annars var vi helt ensamma.

Efter cirka tre timmar börjar vi närma oss Jåvanbergets topp! Jag håller koll på kartnålen och har siktet inställt på utsikten. Snart framme! Jag snubblar över ett gäng kantareller som växer i mossan och plockar lyckligt med mig dem för att använda till kvällsmaten. Plötsligt inser jag att vi är på väg nerför… men var är utsikten? Enligt kartan så har vi passerat toppen. Jag tittar mig omkring. Bara träd och stora stenbumlingar omgärdar oss. Jag går en bit sidledes i ett försök att hitta utsikten, men börjar tappa orienteringen samtidigt som solen börjar sjunka bakom trädtopparna.

Trött, hungrig och med smått växande panikkänsla över att vi är vilse så hittar jag till slut en grusväg på kartan som jag tar ut ny kompassriktning mot. Vi får vandra uppför en bra bit igen för att nå vägen. Lättnaden när jag ser den är enorm! Hundarna är nöjda över att vi slår läger och de slukar sin mat på nolltid. Jag själv tar fram stormkök, kantareller, pasta mm för att laga den efterlängtade maten. Rotar runt i väskan efter gasen. Var är gasen?! Det tar en stund innan jag inser att gasen inte är med, utan ligger kvar i bilen. Jag stirrar tomt på kantarellerna. Aldrig har det hänt att jag glömt något viktigt på tur, så självklart ska det hända nu! Jag äter en proteinbar och sveper den med en energidricka. I ren protest struntar jag i att borsta tänderna och kryper direkt ner i sovsäcken istället. Hundarna lägger sig tätt intill och somnar nästan direkt, jag själv en kort stund därpå.

Dag 2

Vid 7-tiden vaknar jag och ligger en stund i det blå tältet och funderar på dagens upplägg. Efter gårdagens 9 km vandring och totala fiasko med gasen och därmed ingen ordentlig mat tills vi når bilen igen, så bestämmer jag mig för att följa grusvägen till punkten där cykeln ligger istället för att vika av in i skogen igen. Frukosten består av kall gröt. Otroligt delikat…

Beslutsamt packar jag ihop lägret och börjar vandra längs grusvägen. Takten är snabbare idag, det är enklare att följa en väg och jag fokuserar på dagens delmål. Efter ett tag når vi Jåvanbäcken där hundarna glatt hoppar i och badar, och jag fyller på vattenflaskan. Det skulle visa sig lägligt med ett vattenstopp, för när vi fortsätter vandringen så har vi snart tre km uppförsbacke framför oss. Vid dessa tillfällen är det tacksamt med två extra motorer som drar en framåt och uppåt!

Vi knatar på i den varma solen och ser en uggla flyga iväg genom skogen. Efter ett tag planar vägen ut och snart ser jag skylten mot Storsten. Vi är framme vid cykeln! Nästan sju km hade vi gått, därmed totalt 16 km vandring. Jag plockar fram väskan som varit fastspänd i cykeln, hittar den extra proteinbaren som jag turligt nog lagt i, och hundarna får varsin hundig proteinbar i form av vomsticks.

Nöjd över att ha nått vårt delmål så bestämmer jag mig för att gå den 600 m långa stigen till Storsten, eller Istidsstenen som den också kallas. Med lätta steg utan den stora ryggsäcken på ryggen, så följer jag spängerna över myren och den lilla stigen genom skogen fram till den stora stenen som balanserar på en annan sten. Sedan går vi tillbaka till cykeln och gör oss redo för etappen till bilen. 22 km cykling på grusväg låg framför oss.

Hundarna är drillade både i löpning och cykling och de taggade till direkt när jag satte mig på cykeln. Vi for iväg med bra fart, hundarna fick bestämma tempot. Snart nådde vi platsen där ekoparksbänken finns och vi gick såklart ner till bänken och tittade på bäcken som forsade fram genom stenkistorna. Jag kunde föreställa mig hur man flottade timmer här förr. Och tänk vilket jobb att bygga stenkistorna med de stora stenblocken!

Efter den lilla avstickaren så fortsatte vi längs grusvägar. Jåvanbäcken byttes mot Mejvanbäcken efter ett tag, den var ett trevligt inslag för hundarna att svalka sig i. Två små badstopp gjorde vi, annars höll hundarna full galopp framför cykeln. Det var tacksamt nog mestadels raksträckor, förutom mot slutet där det gick brant uppför. Då förstod jag dock att vi snart borde vara framme vid bilen, och mycket riktigt, där framme stod den på parkeringsfickan. Glädjen var total! Både över att vi hade klarat av och fullföljt hela äventyret, och för att jag nu skulle kunna laga en ordentlig middag! Jag fick min kantarellpasta till slut, med en rykande kopp kaffe efteråt. Hundarna fick ett extra mål mat och somnade sedan snabbt vid mina fötter.

Jag blickade ut över sjön vid vindskyddet och summerade vårt dygn i ekoparken. 16 km vandring under 5 timmar, och 22 km cykling på strax över en timme, med en genomsnittshastighet på 20 km/h. Det är jag stolt över! Och vilka fantastiska hundar jag har! Med tanke på den prestationen och det faktum att jag inte hade ätit ordentligt med mat under tiden så valde jag att skippa traillöpningen som var tänkt att förläggas till den norra delen av ekoparken. Väderprognosen visade dessutom risk för regn, så jag hade inte särskilt dåligt samvete över att spara löpningen till framtida äventyr.

Medan jag låg i tältet en bit bort från vindskyddet och regndropparna började smattra mjukt mot tältduken, så reflekterade jag över hela ekoparksäventyret. Nog för att det hade inneburit en fysisk utmaning med terräng som vi inte är vana vid, men det var framförallt en psykisk utmaning för mig. Det ville till att vara målmedveten, envis och förlita sig på sig själv. 

"Jag lämnar Ekopark Jovan med ett ännu vassare självförtroende och med ett minnesvärt äventyr i bagaget!"

Ta en närmare titt på rutten.

Fler äventyr finns runt hörnet

Möt alla våra äventyrare

Alla äventyr