Tobias Thomson och Johan Samuelsson

Följ med Tobias Thomson och Johan Samuelsson genom Ekopark Ledfat. Det blir en resa genom slående vacker fjällterräng och ett filosoferande över huruvida skogen behöver skogsbruket och vem som ryms i Norrlands inland?

Ekopark Ledfat

  • Läge: Cirka 4 mil väster om Arvidsjaur i Norrbotten.
  • Storlek: 7 928 hektar.
  • Typiska arter: Lodjur, renar och mygg.
  • Upptäck: Frodiga granurskogar och lågfjällsplatåer.

Tobias Thomson och Johan Samuelsson

  • Kollegor på Sveaskog och nyfunna vänner i norrländska äventyr.
  • Garvade konditionsidrottare, hyfsat erfarna äventyrare, speciellt i oländig terräng.
  • “Att man kört förbi längs E45 så många gånger utan att ta sig an Ledfat är en skam. Makalösa skogar och fjäll.”

Ryms vi i Norrlands inland, behöver skogen skogsbruket, är gädda duglig matfisk och vad är egentligen en äkta norrländsk hjältedöd? På sex timmars färd genom ett öde men oändligt vackert Ledfat träffar vi inte en enda människa. Så vi hinner titta, fundera, och prata. Det resulterar i en text präglad av vacker natur men med fler frågor än svar.

Förberedelserna präglas av dålig framförhållning och motgångar, Johan är värvad via sms tre dagar tidigare sedan en tingssak i Pajala och Idrottens dag i Åsele satt käppar i hjulet för två andra tilltänkta äventyrare. Dressinen jag värdigt tänkt anlända med längs inlandsbanan finns inte att få tag på och min tilltänkta båtskjuts in i Västerbotten har tragiskt nog drunknat under sensommaren. Jag han aldrig ens prata med honom om uppdraget.

Granngubben Leif från min hemby Adak ställer som vanligt upp med logistik och kör ut oss och kajaken samtidigt som han bjuder på några historier. Om gruvsamhället där han pekar ut husen som inte längre finns, om skogen längs vägen som jag och han planterat 1996 och om trötta ultralöpare från Holland i diket och björnrädda tyskar i skogen.

Att rymmas ja. Vi är ju anställda på ett skogsbolag i vars namn vi nu färdas. På morgonen vaknar vi och blickar från köksfönstret ut över vindkraftparken på Jokkmokksliden i norra delarna av Malå kommun. Längs vägen på norra sidan Skellefteälven kör vi förbi de nedlagda gruvorna i den västligaste utposten av det malmrika Skelleftefältet samt den försvunna byn Adakgruvan där bara skylten, gifterna och minnesstenen är kvar. Från gruvorna och dess förorenade lämningar på 100-tals hektar är det bara några kilometer upp till Bastuseldammen och Bastusels kraftstation. Här utgör älven sedan 60-talet en många mil lång och bitvis flera kilometer bred sjö sedan vattenkraftsutbyggnaden lagt stora arealer under vatten. Bilfärden går vidare upp mot E45, Leif konstaterar att han inte känner igen sig och inte hittar den gamla skoterleden nu sen det tillkommit kalhyggen. Skogsbruket och träindustrin, basnäring nummer ett för Norrlands inland, centralt för både identitet och ekonomi. Men vad gör skogsbruket med naturen, ryms det? Vi återkommer till trängseln, det behövs en renhjord också.

Vid Avaviken där Storavans sydöstra spets möter E45 och inlandsbanan börjar vårt äventyr. Efter några uppvärmningskilometer längs Inlandsbanans banvall viker vi söderut över myren. Vi har ur ett säkerhetsperspektiv tittat i tidtabellen och konstaterat att den sista rälsbussen med turister passerade 28 augusti. Eftersom det varit minusgrader på natten och nu är kring nollan drar vi oss lite för att blöta ner fötterna men skärper oss och viker av spåret. Två så stolta bypojkar från Västerbottens glesbygder kan inte rädas detta! Myren är som Crème Brulée, krispig yta och mjuk under. Vi tar oss an det egendomliga berget Jan-Svensamössan obanat norrifrån, berget ligger som en av jättar på måfå kastad sten mitt i skogen. “Vi behöver en härkbrant” säger Johan och föreslår rakt upp för branten. Härk som ju i egentlig mening ordet för en kastrerad rentjur men på norrländskt äventyrsspråk innebär det ungefär bökig terräng.

Inlandsbanan ja. Färdig till just till Arvidsjaur 1936, egentligen omodern innan den togs i bruk. Forslade rikedomar från norr snarare än folk till och idag ett långt museum i olika grader av förfall. Stockarna under rälsen på vår sträcka är ruttna, spikar och järnskrot ligger vid rälsen där slyn växer sig högre.

På toppen är utsikten mot Storavan och Arjeplogfjällen i norr slående. Johan skriver nåt kryptiskt i toppboken och vi tar turiststigen ner, över E45 och via myrstråket upp mot Skavliden. En urgammal gles, granskog som tuktats av snö och vind glesnar allt mer ju högre upp vi rör oss och toppen är kalfjäll. Från detta berg ser vi nu stora delar av dagens kommande tur. Johan vill dock inte söderut än, han konstaterar att “det nästan är fjäll, dit måste vi” på Sotträskberget och Fiskträskberget i norr och vi vänder tillbaka ner över vägen och upp igen på andra sidan.

Topparna och höjderna på dessa bägge berg består av, tja trollskog. Gamla gistna granar vars toppar plågats av snöbrott, många större döda träd, stående och fallna. Hänglaven draperar träden och här och var lyser en gulsprängd björk upp. Tjock mossa och lav täcker en stenig mark. Det som ser slätt ut på ytan är bitvis ett stenröse under ytan. Det kryper nu också fram att Johans justering av vår rutt är ett rekande inför vinterns topp- och skarturer. Vi bestämmer halvt på skämt, halvt på allvar att ses nere vid P-fickan på vägen 25 april 05.00 för en tur på skaren på längdskidor.

På toppen av Fiskträskberget ser vi det egentligen första spåret i skogen av människan, en trasig variatorrem från en skoter. Nu lägger vi också ihop pusslet kring de mystiska rivsår i marken vi sett på några ställen. Området må vara ödsligt på sommaren men är otroligt populärt för skoterkörning vintertid. Någon har suttit fast i lössnön, gasat tills denne får fäste för mattan, alltså vid mossan. Skoter, vi smakar försiktigt på aktiviteten, men enas om att spåren på marken i alla fall är små och få i förhållande till hur många maskiner som faktiskt är på dessa berg på snön.

Vi har inte med oss nåt vatten att dricka, att leta kallkällor och bäckar är en sport i sig och i myren vid foten av nästa berg hittar vi just en kallkällbäck. Den som efter 2 timmars löpning och vandring druckit vatten ur en kallkälla förstår känslan. Här gör sig också skogsbruket påmint under några minuter, att springa över ett färskt hygge och genom en contortaskog är naturligtvis inte samma upplevelse som en höglänt urgranskog, det kan även representanter för ett skogsbolag erkänna.

På Sotbergets sydligaste topp sker sen äventyrets gastronomiska och sociala höjdpunkt när vi dricker varsin medhavd folköl och sitter ner i fyra minuter. Om det är fyllan, oturen, slarvet eller bägges osvikliga självförtroende i brant terräng som gör att vi tappar bort varandra låter vi vara osagt men på väg nerför branten/stupet mot myren försvinner vi åt varsitt håll. Bägge ropar men ingen får svar. Ljudet försvinner på ett fantastiskt sätt i denna terräng. Spänningen är ju tyvärr begränsad i den moderna världen och vi ringer varandra, konstaterar att vi gjort olika vägval och att vi ses på nästa topp, den första Ledvattstoppen.

På toppen konstaterar vi imponerat att det är en fantastisk fjällterräng vi har under fötterna och framför oss, kargt, hårt med några enstaka kuvade granar. Några gamla torra granar bildar vackra, närmast konstnärliga, formationer. Klimatförändringarna har förstås justerat trädgränsen och de små björkbuskar som krupit upp några hundra meter från kanten av granskog fanns nog knappast för 50 år sen. Johan får feeling och lägger av i överfart upp mot nästa topp där röset sägs vara en samisk offersten. Frågan om vem vi ska offra blir dock utan svar.

Uppe på platån mellan Ledvattstopparna förgyller en stor renhjord från Mausjaur sameby utsikten, ljudbilden och upplevelsen. Renskötseln ja, hur ska den rymmas? Trängd från alla håll av markintressen. Ledvattstoppen, 727 meter över havet, är den högsta punkten i alla Sveaskogs ekoparker. Vi konstaterar att vi ser 2/3 av landets bredd, Johan pekar ut bergen Storklinten och Vithatten vid Jörn i öster (med lokalpatriotisk övertygelse och lokalkännedom på distans). I väster snöklädda fjäll i Arjeplog.

Det är en makalös utsikt över de minst befolkade delarna av vårt land, i alla fall utanför fjällvärlden. Så få människor, så mycket yta men ändå dessa motsättningar. Och ibland inte ens motsättningar på plats utan bara en perifer spelplan för politik och intressen. “I Norrland, hafva vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det, sa rikskanslern Axel Oxenstierna redan på 1500-talet. Malmen, skogen, vindkraften, vattenkraften, renskötseln och här i Arvidsjaurtrakten även biltestverksamhet och besöksnäring. Klimat, biologisk mångfald, industri, energi, urminnes hävd, lokalbefolkning, EU-regler och stockholmsperspektiv. Och så de stackare som bor här. På toppen av Ledvattsfjället konstaterar jag och Johan att vi borde kunna komma överens men att det lär missuppfattas och att vi lär få skit om vi skriver det i det statliga skogsbolagets namn. Nåväl nu står det här.

I Ledvattsfors vid älvens norra strand har vi lämnat kajaken på morgonen, vi paddlar ut i det som en gång var den rytande Ledvattsforsen i den vilda och fiskrika Skellefteälven. En viss dragström tar oss genom det trånga sundet som en gång gav forsen dess höga valsar, vi ser resterna av stenkistan (lokalt kallat brytare) som stod på forsnacken och skulle styra det flottade timret rätt. Några hundra meter ner glider vi kusligt med kajaken över den nedre brytaren som nu är nån decimeter under vattnet, huggna stenar och delvis timrad. En svunnen era gör sig påmind. För egentligen var ju inte vattenkraften det första intrånget i älvar och vattendrag i landet. Under en nära 200 år lång epok, fram till 1960-talet rensades och anpassades vattendrag i hela Sverige, framför allt i Norrland, för timmerflottning. Vi glider över brytaren och samtidigt skymtar vi dammen fem kilometer nedströms, insikten om vad människan gjort med älven slår oss. Vad är en älv värd och vem sätter värdet?

Två kungsörnar vakar över oss när vi viker över den breda älvfåran och lämnar Norrbotten. Här paddlar vi över ett av lokalbefolkningens favoritfiskeställen, de gamla översvämmade ruinerna av husen som låg här innan dämningen är bra tillhåll för grov abborre. Jag påminner om att vi nu lämnar det laglösa bakom oss. Under 1300-talet ansågs Skellefteälven vara nordlig gräns för Hälsingelagens inflytande. Norr om älven var bortom alla kungadömens kontroll. Här skär det sig också plötsligt i vänskapen och samsynen på tillvaron, Johan framhåller gäddans fördelar som matfisk, jag lägger in mitt veto och vi tiger frågan i sank.

Jag har velat veta hur älven såg ut innan den byggdes ut på 60-talet. Jag har kämpat i mitt och farsans kontaktnät i trakten för att få tag i bilder. Svaret jag får av en som minns och nog har kort säger en del, “Det gör bara ont att titta på de bilderna”.

Vi pratar när vi sitter i kajaken om det är möjligt att hålla många tankar i huvudet samtidigt, kan vi det själva? Dessa fantastiska skogar som vi rört oss i måste skyddas, det är vi både som lokalbefolkning och Sveaskogare överens om. Likaså är den samiska kulturen en omistlig del av Norrland och samiska rättigheter och möjligheter till renskötsel viktiga att uppmärksamma och bevara. Men den mänskliga konsumtionen och klimatavtryckets ofantliga storlek har ett pris. Om vi ska ha metaller måste vi ha gruvor, om vi ska ha träråvara måste vi ha skogsbruk, elen måste produceras någonstans. På vilka premisser, var och hur ska naturen brukas? Någon annanstans är ju alltid hos någon annan. I en grön omställning kanske det i den enskildes utsikt från köksfönstret måste skymta ett vindkraftverk och ett hygge? Kanske är grön el från vattenkraft värd tusentals hektar under vatten, förstörda ekosystem, kränkta mänskliga känslor och fotografier man inte vill plocka fram? Vem ska värdera arters död av trakthyggesbruk och örnars av vindkraft i förhållande till nyttan av träråvara och energi? Större tänkare än pojkar från Jörn och Adak kanske.

Var folk dumma i huvudet förr? Förhållningssätt till, och brukande av, naturen måste väl ses i ljuset av tidsandan? Axel Oxenstierna, industrialiseringen, efterkrigstiden, rekordåren, den tekniska utvecklingen, tillväxten, klimatförändringarna. Vi kanske ska titta både framåt och bakåt med viss ödmjukhet? Men vi anar att domen över vissa av mänsklighetens ställningstaganden och agerande på 2020-talet kan komma att åldras illa.

Sveaskog har fått en del ovett för Äventyr Ekopark. Greenwashing! Hur kan folk ställa upp i Sveaskogs namn? Detta olyckliga och skövlande storbolag.

“Skogen behöver inte skogsbruket, den skulle klara sig bra ändå” säger Johan och fortsätter.

“Men samhället behöver ju bevisligen träråvara, du som är kommunikatör kan ju försöka förklara det i texten”

Den norrländska hjältedöden då? Vissa saker lämpar sig faktiskt inte att återge i text utan får stanna på Ledfats vidder. Men vi har ett tips, upplev detta landskap medan du lever.

Känner du dig sugen på att prata om markanvändning i Norrlands inland, om skogsbruk i samexistens med renskötsel, om biologisk mångfald och skogsbruk eller hur vi alla näringar, människor och åsikter ska rymmas även där det knappt finns människor? Då vill jag att vi ses på Ledvattsfjället hellre än på sociala medier. Här finns luft för alla åsikter, och fantastiska utsikter, både att titta på och till att förstå varandra bättre.

Upplev detta landskap medan du lever.

Ta en närmare titt på rutten.

Vad tycker du om sidan?

Hjälp oss att bli bättre genom att berätta vad du tycker om sidan. Vi tar tacksamt emot dina synpunkter. 

Fler äventyr finns runt hörnet

Möt alla våra äventyrare

Alla äventyr