Det kan verka konstigt att medvetet tända eld på flera tiotals hektar skog, men det är faktiskt så att under årtusenden har den nordliga barrskogen präglats av naturliga bränder. Fram till början av 1900-talet brann varje sommar stora skogsarealer på ett par hundra tusen hektar.
I och med att skogen fick större ekonomisk betydelse blev skogsägare, skogsbranschen och samhället bättre på att förebygga och snabbt släcka bränder. Det har inneburit att det nu för tiden brinner väldigt lite skog i Sverige.
Det finns många olika sorters träd, växter och djur som har anpassat sig till att leva i brända skogar. För vissa arter är brand till och med en förutsättning för liv och fortplantning. Det gäller till exempel för svampen brandskiktdyna som bildar fruktkroppar på brända björkar, och som dessutom är viktig som föda för specialiserade insekter. Eller svedjenävan vars frön inte kan gro utan hettan från en brand. Det är också många insekter som söker sig direkt till brända ytor, till exempel rökdansflugan som dras till rök och avbränd skogsmark.
Svedjenävan är mer eller mindre beroende av brand för sin fortlevnad.
Andra arter gynnas indirekt av brand, till exempel hackspettar som lever av de många insekter och larver som bor i de brända trädstammarna. Brand är dessutom starten på en lång leveranstid (flera hundra år) på så kallad silverved. Träd som skadas av brand, antingen genom skador på stammen eller att en stor del av barren i kronan dör, kommer att växa långsamt och få en väldigt kådrik ved. När de träden till slut dör så kommer veden finnas kvar i flera hundra år och utgöra livsmiljö åt ytterligare en rad olika arter, insekter, lavar och vedsvampar.
Silverved (eller keloved) bildas i tallar efter brand och är ett värdefullt substrat för vedlevande arter.
Planerade, naturvårdande bränningar är med andra ord en viktig och väl beprövad insats som Sveaskog använder återkommande, ofta i samarbete med Skogsstyrelsen, länsstyrelser och andra markägare.
Givetvis utförs naturvårdsbränningar under mycket kontrollerade former, efter noggrann planering och enbart under gynnsamma väderförhållanden.
Frågor och svar
En naturvårdsbränning är en kontrollerad brand som används som ett verktyg i naturvård. Syftet är att gynna den biologiska mångfalden. Naturvårdsbränningen sker under noggrant utvalda förhållanden, med hänsyn till väder och vind, på en begränsad yta, och med personal och släckutrusning på plats.
En skogsbrand är en okontrollerad brand som orsakas av till exempel blixtnedslag. Branden sprider sig snabbt och kan bli farlig.
Det finns områden där det bedöms olämpligt med naturvårdsbränning, då kan vi istället utföra åtgärder för att efterlikna det som branden skapar, till exempel genom att skada träd eller elda punktvis för att blotta mineraljord.
På vintern när marken är frusen och det ligger snö använder vi en metod som kallas punktbränning. Det innebär att man eldar intill enstaka träd och låter branden skada dem.
FSC-standarden säger att större skogsbrukare ska genomföra alla rimliga åtgärder för att bränna en areal motsvarande minst 5 % av föryngringsarealen på torr och frisk mark under en femårsperiod. För Sveaskog motsvarar dessa 5 % cirka 6 000 ha under en 5-årsperiod.
Direkt efter branden kan det vara farligt att gå in i området. Döda träd som brunnit av kan ramla ljudlöst. Undvik också att gå in i skogen om det blåser. Det kan vara bra att vänta till efter en eller ett par blåsiga dagar innan man går in i området. En del av de träd som skadats av branden kommer att dö inom loppet av några år och det kan bli en del död ved som ligger kors och tvärs i ett område som brunnit, så det kan vara lite svårt att ta sig fram.
Efter bränning så är marken svart och täckt av aska och kol, men ganska snart börjar det spira och gro. Redan samma år kan man se skott av lövträd, och efter något år börjar ris och lavar täcka marken igen.
En väldigt rolig art som bara kommer efter brand är brandskiktdyna som växer ut på björkar som påverkats av brand. Den ser ut som att man har blåst en tuggummibubbla med lakritstuggummi, den kan vara värd att hålla utkik efter om du besöker ett brandområde.
Det är viktigt att titta på väderleksprognosen så att det bara är svag och stabil vind på bränningsdagen. Är det för stark vind eller byig vind så bränner vi inte.
Om det skulle bli vind åt fel håll är det särskilt viktigt att vi bevakar området utanför brandgränserna i vindens riktning så att glöd som eventuellt blåser iväg inte landar och börjar pyra utanför brandområdet. Det är också viktigt att det finns färdiga brandgator som stoppar en eventuell spridning av branden.
Om det är ett stort område som ska brännas kan det vara bra att ha några alterntiva avslutsgränser och ha möjlighet att släcka ner branden tidigare än planerat om det skulle behövas.
Statistiskt sett är naturvårdsbränningar en mycket liten orsak till okontrollerade bränder.
Under dagarna innan en naturvårdsbränning uppehåller sig ofta personal i området, för att bära ut pumpar och brandslang ar och ställa i ordning annan utrustning. Det innebär att större djur brukar störas och lämna området innan själva naturvårdsbränningen.
För att ett område ska brinna tillräckligt bra så måste det vara tillräckligt torrt. Det är faktiskt farligt att bränna om det inte är torrt nog i markerna. Detta gör att naturvårdsbränning ofta sker när det är ökad brandrisk i skog och mark. Sveaskog har alltid tillstånd och för dialog med räddningstjänst vid naturvårdsbränning.
Det finns åtgärder som efterliknar brand, till exempel katning som innebär att man manuellt skadar träden genom att skala av barken. Man kan även skrapa bort det översta jordlagret från marken för att blotta mineraljorden, eller gå in och gallra ut träd för att skapa öppna, solbelysta ytor. Men ingen av de åtgärderna ger lika bra effekter för biologisk mångfald som en brand.
Tallnaturskogarna skulle inte ha sett ut som de gör utan historien av brand. Tallens tjocka bark och höga krona gör att den klarar branden bättre än till exempel granen. Och efter en brand kan tallens frön gro i den brända marken.
