Kampen mot granbarkborren går vidare i Mälardalen

Sveaskog har under våren genomfört en omfattande granbarkborreavverkning i ett område mellan Arboga och Eskilstuna, inte långt ifrån Hjälmare kanal. Här testas också metoden med att lägga ut granmassaved på hygget vilket ska locka till sig svärmande granbarkborrar.

Solen lyser från en lika molnfri som klarblå himmel. Det är torrt. Nederbörden har i princip uteblivit sedan slutet av mars och den tidigare så gröna björnmossan på hygget är gul och frasig.

Områdena mellan Mälaren och Hjälmaren, där Västmanland, Södermanland och Närke möts, är hårt drabbade av granbarkborrar. Här finns gott om grandominerade skogar i 50-70-årsåldern, vilket bidrar till att omfattningen blir särskilt stor.

I trakterna mellan Arboga och Eskilstuna består markerna av såväl stenigare tallboniteter som fuktigare marker mer lämpade för gran. Just bördigheten på delar av marken medförde att man i dåtidens förvaltning satsade på gran, även på marker det kanske skulle ha passat bättre med tall och björk.

– I det här området har man traditionellt satt mycket gran. Men när markvattnet blir så lågt som nu då trivs inte granar. Det blir helt enkelt för torrt. När vi sen återbeskogar kommer vi ha en högre andel av såväl tall som björk, det mår skogen bättre av, säger David Hedlund, avverkningsledare i Bergslagen.

I ett allt torrare klimat där grundvattennivåerna är låga redan på våren, utsätts granarna för torkstress. En av teorierna är att stressen medför att deras förmåga att stå emot insektsangrepp blir sämre. Detta, i kombination med att man under tidigare förvaltning satsade på gran i högre utsträckning, nämns som en bidragande förklaring till att effekten av granbarkborreangreppen blir stora. Det finns helt enkelt många samverkande faktorer som skapar gynnsamma förhållanden för granbarkborren.

Avverkningen i Västermo, mellan Arboga, och Eskilstuna, är på 45 hektar. För ett tränat skogsöga syns gott om lämnad hänsyn i form av aspar i olika åldrar, björk, ek, tallar, trädgrupper, kantzoner mot vatten och högstubbar. Här finns också ett sumpskogsbestånd lämnat som naturvårdsskog.

– Här har man gjort ett bra jobb med att lämna hänsyn. Maskinentreprenören har även lämnat generell hänsyn som inte fanns med i traktplaneringen men som de själva har noterat och sparat, säger David Hedlund, där vi står vid en fint kavlad bärande stockbro över ett surdråg.

Vid avverkningen i Västermo genomförs även försök med så kallat fångstvirke. Det innebär att man i samband med avverkning lämnar några högar med massaved på hygget. För att locka till sig granbarkborrar applicerar man sedan feromoner på virket. När angreppet sedan är i full gång avlägsnar man snarast massaveden till industrin.

Den här varma vårdagen behövdes nästan inga feromoner för att locka till sig granbarkborrar. Redan innan medlet applicerats landar en borre på skribentens hand där vi står vid fångstvirket. David Hedlund hittar snabbt ett färskt borrhål i barken och börjar bearbeta stammen med en Morakniv. Snart upptäcks ett stort antal granbarkborrar strax under barken.
– Ja, att det funkar med fångstvirke verkar det inte råda några tvivel om, säger han.

Merparten av det som avverkas efter granbarkborreangrepp levereras antingen som massaved eller bränsleved. Jämfört med att föryngringsavverka en fullvuxen granskog för leverans som sågtimmer innebär förtida avverkning ett inte helt obetydligt intäktsbortfall.

– Det är därför det är så viktigt att upptäcka och åtgärda angreppen i tid. Det bästa sättet att göra det på är att vara ute i skogen så mycket som möjligt, att man lär känna sin skog, säger David Hedlund.

 

Senast uppdaterad: 2022-06-14