Groten utgör basen på de risvägar som skogsmaskinerna använder i samband med gallring och föryngringsavverkning. Grot kan användas till mycket. Dels att använda det som underlag på basvägarna för att undvika körskador, dels att kunna ta ut groten och sälja som biobränsle.

– Vi strävar efter en att hitta en skonsammare teknik för att minska markskadorna och därmed kunna ta ut mer grot. Groten är i dag väldigt viktig för att minska markskadorna, säger Håkan Broman, kundansvarig på Sveaskog.

Siffror från Skogforsk indikerar en stor potential i hela landet att ta ut grot. Priserna på energisortimenten har gått upp generellt och framför allt på bränsleveden, där priset för skogsägare har mer än dubblats. Efterfrågan har ökat enormt sedan månadsskiftet maj-juni i år och ser ut att bestå ett tag framöver.

– Det är framför allt kriget i Ukraina som har påverkat priset, i och med att det försvunnit mycket export från Ryssland och Belarus. Generellt sett har efterfrågan på allt som är eldningsbart, inklusive grot, ökat på grund av krigets påverkan, säger Håkan Broman.

Grot så att det räcker

Vid föryngringsavverkningen risas basvägarna för att armera vägbanan i terrängen, så att skogsmaskinerna kan ta sig fram utan att orsaka markskador. Det riset går sedan inte att använda som bränsle eftersom det kommer in för mycket föroreningar, det vill säga sten och jord, i det.

– Det vi har kommit fram till är, att gör man risningen av vägar och produktionen av groten med eftertanke så kommer groten att räcka till båda delarna, säger Jenny Jakobsson, logistiker på Sveaskog, och tillägger.

– Risade basvägar används frekvent och måste ofta förstärkas med ytterligare ris för att undvika markskador, då vägarna slits av varje körning och att de olika maskinerna är olika tunga. Den groten som skyddar marken återgår till naturen inom några år.

Grot eller inte?

Det är bara vid föryngringsavverkningen som man tar ut grot. Vid gallring gör man oftast inte det.

– Ekosystemet klarar av att man tar ut grot en gång per omloppstid, i och med att man tar ut näring från systemet. Att ta ut en gång ger en högst marginell effekt på beståndet. Beroende på föryngringsverkningsområdets ekologi, hänsynskrav och markförhållanden, kan man göra en bedömning om det blir grot över eller inte, efter att man har risat vägar och tagit annan hänsyn, berättar Jenny.

Hur går arbetet med grot till?
– Skördaren, i första hand, armerar vägen med grot. Övrig grot läggs i små högar på hygget. Skotaren, som är tyngre, lägger sedan mer ris från högarna på delar av vägarna där det behövs extra för att undvika markskador, säger Jenny.

– Det som sedan är kvar av högarna får ligga kvar för att barr ska trilla av och groten torka. Det finns två anledningar till det, förklarar Jenny.

– Det första är för att undvika att få med finfraktioner eller små flagor som lyfter och flyger upp i pannan när det eldas, vilket barr gärna gör. Om det brinner på fel ställe i pannan får den ofta problem med driftstörningar som följd. Det andra är för att barren innehåller mycket näring som kommer till bättre nytta av att vara kvar i skogen.

Grotskotaren tar hand om den groten som är kvar och kör ut den till ett avlägg vid väg, där den läggs för att torka, täckt med papp för att undvika att regn, snö och is letar sig in i risvältan. Efter minst en sommar körs groten till industrin, antingen som flis eller som helgrot med en grotbil, för att sedan brännas i värmeverken. I de flesta fall blir det fjärrvärme. På kraftvärmeverken producerar de även el av grotflisen.

– Hur mycket grot man använder till vägarna hänger på den enskilda markens bärighet, men vi brukar grovt räkna med att utifrån volymen av det rundvirke som avverkas, exempelvis en trakt där vi avverkar 1 000 kubikmeter fast under bark, kommer cirka 120 kubikmeter eller 12 procent av den volymen ut i grot, avslutar Jenny.